Jimmy´s Hall
Betyg 4
Svensk biopremiär 7 augusti 2015
Jimmy´s Hall är en stark film som utspelar sig på landsbygden i trettiotalets Irland och visar hur viktig kulturen alltid har varit för arbetarrörelsen – eller åtminstone var i dess början. I nutiden finns det ju tyvärr stora fackföreningar som säger sig vilja gå tillbaka till rötterna och bara jobba med avtalen på jobben. Men det är egentligen att svika sina rötter, för i början fanns det en stark medvetenhet om kulturens livsviktiga betydelse i de rörelser som kämpade för att förbättra de nedtrycktas villkor. Det finns inget som korrumperade makthavare skräms så av som när de förtryckta samlas och tillsammans utbildar sig, lär sig saker, läser, diskuterar och analyserar. När de förtryckta hittar orden och tillsammans kan utrycka sig och resa sig mot förtryckare – då bävar de som sitter på orättvist mycket makt.
Ken Loach har regisserat och han gör ofta filmer som står på de maktlösas, de förtrycktas sida. Nu målar han ett glödande porträtt av Jimmy Gralton, som i sin kamp för rätten till kultur och bildning hamnar i onåd hos både kyrka och samhällets toppar. Den katolska kyrkan bildar en ohelig allians med fascistoida rörelser för att stoppa de kulturhus han driver tillsammans med frivilliga.
Filmens handling börjar med att Jimmy Gralton återvänder till Irland efter att varit tio år i ofrivillig exil i USA. Han kommer hem till sin åldrade mor och vill leva med henne i lugn och ro och få ordning på deras lilla gård. Byborna lämnar honom inte i fred, de tjatar och tjatar för att han ska få liv i det kulturhus som han drev före sin exil. Kulturhuset drevs av ideella krafter och där dansas det och drivs olika utbildningar, där tränas boxning, läses och diskuteras poesi och i huset ljuder högljudda debatter. Både kyrkan och de styrande motsätter sig både projektet och tanken att alla människor kan skapa sig en egen åsikt.
Fotot i filmen är mycket snyggt, med mättade gröna och bruna färger. Landsbygdsmijöerna, huset och de tidsenliga kläderna är välgjorda. Det känns som att vara förflyttad dit, till den irländska landsbygden 1932. Musiken och framför allt den tidens jazzmusik lyfter också filmen.
Karaktärerna är seriöst utmejslade, där människorna är mänskliga och begripliga. Också prästerna går att förstå sig på, även om de tyvärr hjälper förtryckarna att hålla nere de fattiga och maktlösa. Med facit i hand, vi som vet hur samhället utvecklats sedan dess kan ju le åt prästerna skräck för jazzen som de beskrev som djävulsk musik från afrikaner.
I Wikipedia står om Jimmy Gralton (17 April 1886–1945) att han var en irländsk kommunistledare som blev amerikanska medborgare efter att han emigrerade dit 1909 och att han var en ende irländare som någonsin deporterats från Irland. Jag kan inte hans historia, men i filmen säger han aldrig själv att han är kommunist utan det är vad han blir beskylld för av andra. Jag tänker att det kan bero på att fakta är fel i wikipedia eller att han inte var det så uttalat under den tid då han bodde på Irland, den tid som skildras i filmen utan att han tog ställning mer tydligt därefter. Eller så har Ken Loach valt att tona ned den sidan av Jimmy Gralton för att mer fokusera på hur viktig kulturen var för arbetarrörelsen i dess begynnelse.
Denna form av kulturhus som Jimmy Gralton med vänner drev är förstås en inspiration till de Folkets hus som byggts runt om i Sverige. Jag blev väldigt nyfiken på Folkets hus-rörelsens historia efter att ha sett Jimmy´s Hall. Det måste också varit starka män och kvinnor som insåg kulturens oerhörda betydelse som kämpade för att bygga och driva dessa. Jimmy´s Hall är en inspirerande film om hur viktig kulturen är i kampen mot förtryck.
Lite fakta om regissören (från wikipedia):
Kenneth ”Ken” Loach, född 17 juni 1936 i Nuneaton, Warwickshire, är en brittisk regissör, känd för sina socialt engagerade spelfilmer, ofta i arbetarklassmiljö. Han började sin karriär med att regissera diverse TV-produktioner, bland andra socialdokumentären Cathy kom hem (1966) som tog upp det innan dess tämligen tystade ämnet hemlöshet. TV-filmen drog både tittare och beröm och Loach fick snart chansen att göra film utanför TV.
Ken Loach är en internationellt prisbelönt regissör. Bland annat har han tävlat elva gånger i Cannes och vunnit flera priser där priset för sitt livsverk samt Guldpalmen för Frihetens pris (2006) framför allt märks.