Lohengrin på Det Kongelige Teater: Ondskan segrar på Holmen

Skribent:

Lo hel

Wagner: Lohengrin på Det Kongelige Teater, Köpenhamn
Dirigent Alexander Vedernikov
Regi Nicola Raab
Scenografi George Souglides
Kostymer Julia Müer
Ljus Aaron Black
Det Kongelige Kapel
Det Kongelige Operakor
Premiär 22 januari 2016

Konstig casting på Köpenhamnsoperan, men Tuija Knihtilä gör kvällen oförglömlig.

Älska den du möter. Börja nu. Fråga inte alla frågorna direkt. Det som var är – då.
På dom enkla frågorna bygger Wagner sin riddarromantiska saga LOHENGRIN, i var mans minne för sin brudmarsch. En ovanligt actionfylld sak för att vara den sege Wagner, alltså en ganska bra start för nybörjaren. Men ibland segar han- o my god!
Kan man inte få klippa från det Lohengrin utmanar till strid – tills att det SKER?

Teaterns förra Lohengrin var mycket rolig, Peter Konwitchnys pennalistiska klassrumsstruktur frilade mycket, retade många och bröt upp pretentionen med befriande skratt. Även här var Ortrud en fixstjärna, Susanne Resmark som skolflickan från helvetet, med råttsvansar doppade i svavelsyra.

Denna gång iscensätter NICOLA RAAB med team långt ifrån dekonstruktion, med en verkbaserad poesi med lite korrekta moderna inslag, även om medeltiden finns där.
GEORGE SOUGLIDES atrium av brädpräglad betong är utsökt vacker- vem hade trott att detta kommunala byggmateial kunde äga sådan skönhet? Denna scenografi visar att även en”ful”dekor kräver ett minutiöst samarbete mellan scenograf och verkstäder- lägg inte ner teaterns verkstäder! Med den sångarkris som är tydlig behövs bilden ännu mer!

Julia Müer har skapat fulvackra Mad Max-män med både riddarbråte och (pliktskyldigt?) uteliggartillägg. Jag tror dom är saxer. Brabanterna är prydliga. Sen är alla vänner. Men i sluttakterna dödar alla varann. Eventuella konflikter är otydliga, Kung Henrik har plötsligt kostym från Dressman(Varför?) Och kvinnorna är mest ljuvt ljusblå. Varför?

Regin pendlar mellan modern teater och opera som vi ofta sett det, lite Götz Friedrich. Det Kongeliges stolta Wagnertradition känns lite ute på okänt vatten när teaterns mörka mansröster blivit så kända att dom inte länge finns kvar. Varför dessa flacka, ljusa basar?
Vill inte världen ha bättre barytänger än såhär?
Då är vi bortskämda på båda sidor sundet. Leta närmre nästa gång- och ta vara på de superstars Operaakademiet frambringat sista åren- särskilt Elsasopraner!

Under ALEXANDER VEDERNIKOV låter Det Kongelige Kapel förträffligt- trumpetare överallt i salongen, och foajén! Här har det minsann kostats på. Och kören är tillbaka till den ordinarie storlek den alltid borde ha på en så stor och ledande scen- gott! Flott!

Lo springMen – att ur den decimerade solistskaran låta en erfaren Violetta sjunga Elsa- dessutom samma säsong som hon ånyo sjunger Violetta, det är inte konstnärligt bra:
ANNE MARGRETHE DAHL har inget av den nerviga besatthet som jag tycker förklarar en en Senta, en Sieglinde, en Elsa. Det är något med den dramatiska attacken, förutom rösten. Ingenstans är detta tydligare än i tredje akten, vi ser en Violetta våndas. Synd.

Då är Ortrud på en annan planhalva, även om rollen i sej är mer tacksam. Ondskan lockar alltid såväl uttolkare som publik mer än godheten.När TUIJA KNIHTILÄ utstöter sitt ”Oh Gott!” till sin tafflige make Telramund är det startskottet för föreställningens stora raison d´être. Här finns allt, och hon visar det utan häxkreationer, utan stumfilmsgestik. Knihtiläs kortklippta Ortrud ser ut som en forskningschef, men med lugn, totalt fokus och en stämma där allt är på plats visar hon vad allt handlar om.
Rollen är inte så lång som man vill tro, men hon får dom största ovationerna.
En Christa Ludwig i vår tid. Den upplevelsen kan jag bära på länge. Detta är operakonst!

Hur meriterad JUKKA RASILAINEN än är hör jag bara en tråkig röst utan efterklang, och bredvid hustrun är hans spel bara sådär”operamässigt”, ni vet. En bra roll sumpad, synd.

Lohengrin, då?
Först tänker man om honom, som ovan. En operagubbe till….men han växer! I tredje akten är jag riktigt förtjust i BURKHARD FRITZ´s Lohengrin, stort namn på stora scener.
Hans försök att få Elsa till brudsängen, hans sorg över ett oundvikligt farväl. Och hur många tenorer kan efter 4,5 tim av närmast Grand Opéra kan sjunga en så vacker och kärnfull”Im fremde Land”? Wagners krav är omänskliga, han-och Tuija-motsvarar dom.

I rollerna:
Lohengrin – Burkhard Fritz
Elsa – Anne Margrethe Dahl
Telramund- Jukka Rasilainen
Ortrud- Tuija Knihtilä
Kung Henrik – Steven Humes
Härroparen- Peter Felix Bauer

Foto: Mats Bäcker

23 januari, 2016

Det här inlägget har 1 kommentar.

  1. […] Mathias Claesson i Kulturmagasinet Kulturbloggen […]

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *