Debatten om Eichmannföreställningen: Måste ett drama ses med förkunskaper?

Skribent:

ulvesoneichmann

En föreställning om en nazist som dömdes till döden sätter igång en debatt som får mig att fundera kring om en teaterföreställning måste skildra sanningen, vilket i sin tur får mig att fundera kring dagens teaterkritik och vem som är dess målgrupp och varför.

Adolf Eichmann var nazist och SS-officer och den chef som planerade logistiken för hur miljontals judar forslades till läger där de avrättades. Eichmann lyckades fly till Argentina men greps många år efter andra världskriget, ställdes inför rätta, dömdes till döden och avrättades 1962 i Israel. På Stockholms stadsteater spelas föreställning ”Samtal före döden” av den danske dramatikern Adam Price som bygger på ett påhittat samtal mellan Eichmann och en av de judiska domarna, timmarna före avrättningen. Domaren besöker Eichmann i ett sista försök att förstå vad som skapat detta monster, hur kan en man medverka till att mörda miljontals människor. Johan Ulveson spelar Eichmann och hyllas av teaterkritiker för sitt spel – men däremot har föreställningen i övrigt skapat en ganska hätsk debatt.

Under föreställningen ställs  frågan om det Israel gör mot palestinierna också är ett grovt brott mot mänskligheten. Är det nazisterna gjorde mot judarna ett brott mot mänskligheten som i sin grymhet slår allt annat? Spelar det någon roll hur många oskyldiga som dödas på grund av sin nationalitet? Är det finare när Israel dödar palestinier än när nazisterna dödade judar? Eller för den delen, frågorna fortsätter hos mig som publik: är amerikanska drönar-attacker där oskyldiga också drabbas eller terrorattacken mot World Trade Center inte lika förfärlig?

DN:s legendariske teaterkritiker Leif Zern reagerade på detta och skrev i sin recension av föreställningen:
… innan Eichmann får sista ordet och ställer sin israeliske domare mot väggen med en fråga som jag trodde att man skulle slippa på Stockholms stadsteater femtiotre år efter Adolf Eichmanns dödsdom: ”Vad tror du ni kommer att göra mot palestinierna i framtiden?”

Om denna horribla replik över huvud taget hör hemma i detta historiska sammanhang borde den åtminstone bli föremål för något slags gestaltning och inte kastas in i handlingen fem i tolv.

Manusförfattaren svarade:
Leif Zern och de andra kritikerna missförstår den centrala diskussionen i pjäsen.

Pjäsen vill diskutera ”den vanliga människans” medverkan i nazisternas obegripliga folkmord genom att ge gestalt och röst åt Adolf Eichmann. Eichmanns repliker är naturligtvis inte uttryck för författarens personliga åsikter om vare sig Förintelsen eller Palestinakonflikten.

Det mest intressanta i dramatikerns förklaring är för mig:
Pjäsen försöker också skildra en människa som inte själv är i stånd att mörda, och känner obehag inför det fysiska massmordet, men som icke desto mindre utan problem kan mörda tusentals med hjälp av logistik utförd vid skrivbordet.

ulvesonigenFör mig är denna föreställning och den debatt som den satt igång ett exempel som göder min inställning till teaterkritik. Jag tycker att en föreställning måste kunna ses, betraktas och bedömas helt fristående från alla tidigare uppsättningar av samma pjäs och utan ha läst den bok som en föreställning bygger på eller känna till alla bakgrundsfakta om händelser som har anknytning till pjäsen. Det betyder inte att jag menar att en föreställning inte ska ha anknytning till samhällsfrågor eller verkligheten. Tvärtom om.

För mig är det viktigt att teater, film, ja all kultur har något att säga mig. Det behöver inte vara något samhällskritiskt, det kan handla om existentiella frågor, om livet, vad är att leva, vad är att älska, att hata, att sörja, att dö, att ha barn, att ha föräldrar, att ha jobb, att ha makt, att vara maktlös, att skapa, att förstöra … ja livets olika ingredienser.

En första frågan är för vem en teaterkritiker skriver. För regissören? Skådespelarna? Kollegor? Teatervetare? Oerhört kunniga vana teaterbesökare? Ofta tycker jag att teaterkritiker skriver för dessa grupper jag nu nämnt.

Att ha någon eller flera av dess målgrupper för sin teaterkritik är givetvis inget fel. Jag tycker inte det finns något som är rätt eller fel i ämnet. Det som är viktigt är dock att ha klart för sig vem som är ens målgrupp.
Målgruppen för mig som teaterkritiker här på kulturbloggen är inte de mest kunniga inom teaterhistoria, det är inte andra teaterkritiker, inte skådespelare, regissörer, producenter. Mitt mål är att läsare som börjat fundera på att det kanske kunde vara intressant att gå på teater ska läsa det jag skriver och bli nyfiken gå på en föreställning,

Jag tycker att varenda föreställning och för den delen varenda film, tv-serie och bok, ska kunna bedömas helt fristående från tidigare versioner. Den som går på en teaterföreställning ska inte behöva känna till massor omkring pjäsen i förväg. Föreställningen ska ha något att säga den teaterovane.

Givetvis är det inget fel att teaterkritiker i sina recensioner drar upp hänvisningar till tidigare uppsättningar av samma drama och liknande. Inte ens om målgruppen för en recension är ovana teaterbesökare. Men en föreställning ska ändå först och främst stå för sig själv och bedömas för sin egen skull. Tycker jag.

På samma sätt tycker jag att det inte är så intressant om och huruvida Eichmann var en banal mellanchef eller inte. För det där debatten börjat hamna. Filmkritikern Hynek Pallas är en av de många som utifrån föreställningen diskuterar Eichmanns ansvar och han skriver i DN (utan att ha sett föreställningen):
Jag har inte sett pjäsen, men är sedan länge intresserad av dess premiss: Adolf Eichmann och den banala ondskan. Därför reagerade jag på ett inlägg av pjäsens danske upphovsman, dramatikern Adam Price (DN 14/12) som ägnar sig åt denna bakgrund och menar att hans kritiker har missförstått den.

Dessa saker – inklusive karikatyren av den grådaskige smådumme mellanchefen – är en lika viktig förklaring till missbruket av ”banalitetstanken” om Eichmann, som de hjälper oss att förklara hur man kunde lämna kommunismens fasor bakom sig så hastigt 1989. Inget system har väl tett sig så byråkratiskt långtråkigt och fullt av mellanchefer som socialistländernas? Människor skickades till Gulag av tunnhåriga herrar på tråkiga kontor för att de protesterade mot upplösandet av sin idrottsförening. En bättre kuliss för människoförstörande får man leta efter.

Det är smått absurt att en teaterföreställning nu diskuteras utifrån något helt annat än vad den är. Föreställningen kan inte vara ett inlägg om hurdan Eichmann var. Föreställningen kan inte vara ett försök att förklara just Eichmann. Den är ett drama om en man som är på väg att avrättas för att han varit i ledningen för att organisera ett gigantiskt massmord och i dramaform får vi se och höra och känna hur en sådan man försöker förklara sig själv. Huruvida Eichmann skulle använt sig av dessa ord är helt oväsentligt i sammanhanget. Den som ser föreställningen ska inte behöva känna till all litteratur som finns i diskussionerna kring Eichmann. Föreställningen ska stå för sig själv.

Om den sedan gör det, det är en annan fråga, som jag redan tagit upp i min recension.

29 december, 2015

Det här inlägget har Inga kommentarer.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *