Drömmar på Folkteatern i Göteborg – Anmärkningsvärt formexperiment utan fäste

Skribent:

drommar

Drömmar
Premiär 28 november 2015 på Röda Scenen på Folkteatern i Göteborg
Ett samarbete mellan Folkteatern och Göteborgs Stadsmission
Idé/Koncept/Regi:
Davide Iodice
Dramaturg/Författare:
Isabel Cruz Liljegren
Scenografi/Kostymdesign:
Tiziano Fario
Livemusik/Kompositör:
Harriet Ohlsson

När Folkteatern presenterade innevarande säsong såg jag en ofärdig scen ur Drömmar, en kortis som väckte min nyfikenhet. Vill omgående tala om att projektets kompositör och livemusiker Harriet Ohlsson, vid nämnda teaterträff gav mig en kittlande skjuts in i vad som kallas ”ett utforskande teaterprojekt om skapande”. Utan att ha blivit mycket klokare har jag nu sett det färdiga resultatet. Funderar på förhållningssätt och läst på en del. Har självfallet låtit bli att snegla på pressrosor, men får ändå mindervärdeskänslor. Varför har jag i motsats till flera kollegor så svårt för att beskriva och bedöma uppsättningen? Kan en mer osofisikerad syn på teater ligga mig i fatet, göra att Drömmar känns lika knepig att greppa som en hal tvål? I en glest besatt salong (andra eller möjligen tredje föreställningen) exponeras publiken under hundra minuter för ett svävande undflyende tillstånd. Strindbergs Ett drömspel är en av referenserna, fast knappast den tydligaste.

David Iodice från Italien står för idé, koncept och regi. Hans arbetssätt handlar om att förena konst med social medvetenhet, vilket bland annat manifesterats i workshops och samarbeten med boende på härbärge i Neapel. Folkteatern fick nys om honom genom Cities on stage, ett europeiskt nätverk man ingår i. Författat texter till Drömmar har Isabel Cruz Liljegren gjort, vars funktion också varit dramaturg. (Härförleden såg jag hennes egendomliga normkritiska Diagnos: Baby.) För spektakulär scenografi, kostymdesign & attribut står Tirzano Fario, en man som jobbat med Iodice i ett tiotal produktioner. Harriet Ohlsson har jag tidigare sett på Folkteatern spela för barn . Hennes mångskiftande musik på diverse instrument, blir till en spännande resonanslåda. Hon har i Cities on stage under året jobbat med regissören på hans hemmaplan. En i sammanhanget allt annat än oviktig person är översättaren och produktionsassistenten Linda Haglund.

Istället för sedvanlig ridå har Fario av T-shirts tillverkat en svensk flagga. En utgångspunkt har antagligen varit att spegla -bländande spruckna speglar ingå i uppsättningen- igenkännbara traditioner med blicken från nytillkomna. Dans kring midsommarstång och Du gamla du fria som allsång x 2 är sådana inslag. I Drömmar samarbetar teatern för fjärde gången med Göteborgs Stadsmission, vilket denna gång inte är lika påtagligt. Märks mest i form av insamlandet och bearbetandet av texter, en antropologisk metod med målet att fruktbar friktion uppstår mellan ”scen-specialister” och ”existens-specialister”. Tre män, vars berättelser om utsatthet och längtan ger en relief, medverkar i periferin. Apropå intentionen att låta två världar mötas, går recensenten i mig bet en smula. Jag kunde inte riktigt uppfatta denna symbios (kanske begriper jag bättre vad man ville åstadkomma om jag än mer studerar programhäftet). I övrigt består ensemblen av meriterade skådespelare, majoriteten dubbelarbetande enär de samtidigt är med i Revisorn? De som dagen efter gjort störst avtryck på mig är Yngve Dahlberg, Elisabeth Göransson och Evin Ahmad.
Låt mig uppmärksamma några saker. Vad jag främst kommer bära med mig är hur effektivt man valt att symbolisera pågående flyktingkatstrof. Tror  samtliga ur publiken blir berörda av att identifiera treårige Aylan från Syrien och pappan som bär på liket.

En annan nästan lika stark minnesbild härrör från några män som på ett bord flyttar runt tomma ölburkar som vore de schackpjäser. Allt medan de utbrister i filosofiska/ teologiska repliker. Ljuddesignern Elin Hagman har en framsjuten position, duschar våra öron med vindar, havsbris och sus från snäckskal. Ideliga klädombyten sker på scen, vilket kanske ska signalera olika drömtillstånd.. Scenografin med kala spjäsängar – i vad som verkar vara en provisorisk förläggning eller förvar- kompletteras med osorterade klädhögar som demonstrerar den stress och otrygghet hemlöshet skapar. Noterar hur inneslutna i sig själv karaktärerna är, de har inte resurser nog att föra någon gemensam kamp för bättre villkor. Ett annan central ingrediens är kropparnas rörelser, måste ha slagits rekord i antal piruetter på denna scen.

Medverkande:
Evin Ahmad,
Yngve Dahlberg,
Elisabeth Göransson,
Kardo Razzazi,
Anders Tolergård,
Siw-Monica Johansson,
Dezsö Lakos,
Frode Frieden,
Joel Carlström,
Daniel Carlström.

Foto: Peter Lloyd

4 december, 2015

Det här inlägget har Inga kommentarer.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *