Tolvskillingsoperan
Av Bertolt Brecht och Kurt Weill
Originaltitel Die Dreigroschenoper
Översättning: Hans Alfredson och Jan Mark
Regi: Alexander Öberg
Premiär på Hipp, Malmö stadsteater 25 september 2015
Malmö stadsteater sätter upp Bertolt Brechts klassiska Tolvskillingsopera i ett lika klassiskt som nyskapande sammanhang. Tolvskillingsoperan hade premiär i Berlin 1928 och är en kuslig förutsägelse om vad som komma skall.
I nådens år 2044 kommer Estelle att krönas till drottning av Konungariket Sverige i ett Malmö som förvandlats till en rykande hög ruiner. Scenen domineras av en förvriden hög metall som bär en klar liknelse av de förstörda tornen som en gång var World Trade Center i New York, men i detta fallet är det resterna av Turning Torso. Någon form av katastrof har drabbat staden, men om det är krig, naturens krafter eller pestens tid får vi inte veta.
Brecht målar upp är värld där ingen är ärlig, ingen bär någon form av äkta kärlek eller medlidande. Vi ser ett samhälle där civilisationens fernissa nötts bort och allt som återstår är den rena viljan att överleva oavsett medel eller konsekvenser. Det finns inget ädelt över fattigdomen, ingen solidaritet, ingen sammanhållning i samhällets bottenskikt. . Den mer burgna delen av detta samhälle hör vi bara talas om.
Detta förfallna skuggsamhälle befolkas av tiggare, prostituerade, skojare, rånare, mördare och korrupta poliser. I centrum står brottskungen Mackie Messer, mer känd som Mackie Kniven, skojarparet Peachum, vars vackra dotter Polly gifter sig med Mackie.
Tolvskillingsoperan har ingen egentlig handling, ingen drivande dramaturgi utan den staplar bilder på varandra och det är upp till åskparen att skapa sin egen dramaturgi och tolkning. För mig som gillar en bra berättelse är det en stor svaghet, men det är i grund och botten en smaksak.
All rekvisita, alla kläder är skapade av resterna av det moderna samhället. Jag kommer på mig själv med att glömma bort själva pjäsen i min fascination över vad man tydligen kan använda resterna av civilisationen till. Det kreativa kaoset som är scenbygget bygger stämningen av allmänna undergång och elände och är mitt tycket även föreställningens starkaste del. Jag log för mig själv när jag insåg att det vrak till piano som halvt doldes av högar med skräp faktiskt var det piano som användes till pjäsens musik.
Hipps scenkonstruktion med publik på tre sidor av scenen är som gjord för detta bygge. Publiken kommer väldigt nära skådespelarna. Första raden sitter på de facto på själva scenen och skulle kunna sätta fälleben för valfri skådespelare om de så önskar. En lycklig ung man på just första raden fick förmånen att hjälpa den väna Polly med dragkedjan till klänningen.
Trots sitt namn är inte Tolvskillingsoperan är egentlig opera, utan snarare en musikal. Kurt Weils musik känns väldigt mycket tyskt 20-tal. Tre sånger har trängt utanför teaterns värld och blivit en del av musikens allmängods. Föreställningen inleds med en djärv nerskalad version av ” Die Moritat von Mackie Messer” som inte har speciellt mycket gemensamt med den vackra version Louis Armstrong spelade in 1956 under namnet Mack the knife. Kanonsången, inspelad av Imperiet 1988, är mer klassiskt bombastisk och Sjörövar-Jennys visa framförs i traditionell version.
Tolvskillingsoperan bygger löst på Tiggarens opera eller Tiggaroperan, The Beggar’s Opera, från 1728. Brecht snodde skamlöst från såväl Kipling som Villon. Något han fick kritik för. Brecht svarade att han ”tog mycket lätt på saker som andlig egendomsrätt”. Bertold Brecht – en ovetande andlig fader till Pirate Bay.
En stor ensemble gör en gedigen kollektiv insats, värt att nämna är att Malmö stadsteater tagit en grupp unga blivande skådespelare från Malmö Nya Latins teaterprogram som statister. De unga gymnasisterna har varit med på repetitionerna och förmodligen lärt sig mer under denna tid än vad de kommer att lära sig under hela sin studietid. Ett initiativ jag hoppas Malmö stadsteater upprepar och andra tar efter.
I rollerna:
Yazan Alqaq, Sasha Becker, Sven Boräng, Li Brådhe, Göran Dyrssen, Hans-Peter Edh, Mari Götesdotter, Andreas Grötzinger, Linus Lindman, Karin Lithman, Katarina Lundgren-Hugg, Otto Matz, Annie Pettersson, Amanda Quartey, Lars-Göran Ragnarsson, Sandra Redlaff, Alexandra Strömbäck, Henrik Svalander, Ida Tjörnhagen
Kapellmästare: Annika Bjelk Wahlberg
[…] Peter Johansson i Kulturmagasinet Kulturbloggen […]