Little Jinder, Linné
14 augusti 2015
Betyg: 4
Till en början framstod dagens första höjdpunkt i och med Little Jinder-konserten i Linné-tältet som något oorganiserad och direkt klumpig; efter att en av bandmedlemmarna har hållit tal om ”fuck rasism, fuck sexism, men framförallt: FUCK SD!!!” och fått publikhavet att explodera i applåder och hurrarop hade det varit mest logiskt för Josefine att ta vid där – men istället kommer hon in med en knippe ballonger som lämnas på scenen men sedan går hon ut igen. Den eld som startats i publiken hinner släckas innan hon återvänder. Vilket känns som ett missat tillfälle om något.
Ändå är det snabbt förlåtet när hon väl kommer in för att börja sjunga. Om den första elden bara lämnade aska efter sig reser hon sig ur det som fågeln Fenix. Hon dansar världsvant och skapar direkt kontakt med publiken. Hon är här för oss, och vi för henne. Det råder det absolut ingen tvekan om. Och även om tältet gärna hade fått vara dubbelt så stort för att rymma än större publikmängd, då trycket var mycket stort, passade hennes myspop ändå väldigt bra i formatet. För även om det är tråkigt om alla som vill inte får se henne så är det ändå viktigast att ta hänsyn till musiken och vad som passar den bäst. Hennes drömska uttryck borde inte få förstöras av att flyta ut i luften framför en alldeles för stor scen. Gott så att så inte blir fallet.
Det framgår tydligt att Jinder har sitt uttryck och är älskad för det. Helvete, hon får mig att känna mig som en 17-årig flicka som sjunger om att fylla 25. Det finns något romantiserande i hennes musik som drar med publiken och håller dem kvar med järnhand. I flera låtar sjunger publikhavet med, högt och ofint.
För att vara en flickig popikon beter hon sig väldigt punkigt; spakar runt mickstativet, välter synthar, dansar vilt. Vilket är väldigt peppigt och befriande att se. För precis som när hon inte tog åt sig utav kritiken hon fick efter att ha druckit sprit med Filip och Fredrik i TV är hon liksom för cool för att bry sig om vad andra tycker om henne. Eller som hon sjunger ”vi kommer aldrig bli som dom”.
Innan spelningen började lade Jinder ut en selfie med sig själv och Rebecca&Fiona, så det var inte speciellt förvånande att de gästade spelningen. Vad som däremot inte var lika väntat var att Zara Larsson dök upp som hedersgäst, men nog gick det hem hos publiken alltid. Vrålen och applåderna tycktes aldrig ta slut. Inte blev de mildare när de tillsammans framförde en upphottad disco-version av Ful och tråkig tjej – som glänste mer än Jinders klänning som det fullkomligt glittrade om. När den följs upp av Vita bergens klockor – där Rebecca & Fiona kommer in på scenen – avtar feststämningen knappast. Tvärtom eskalerar den fullkomligt. Och även om det hade varit lätt att avsluta konserten där och då kommer hon in ytterligare en gång. Då med en gammal klassiker från tiden då hon sjöng på engelska och allmänt var en mer internationell artist. Vilket på sätt och vis känns logiskt då hon tidigare spelat en helt ny låt. Cirkeln sluts med en komplett överblick över hennes karriär.
Text: Linou Gertz
Foto: Olle Kichmeier