BØRNS: ”Musiken talar till mitt inre barn”

Borns

Det är lätt att tro att BØRNS, eller Garrett Borns som han egentligen heter, har skandinaviskt påbrå. I själva verket kommer han från Michigan i nordöstra USA. Ifjol släpptes hans glamrock-influerade debut-EP, Candy, och en fullängdare ska snart vara färdigställd. Kulturbloggen mötte upp honom i samband med att han den 3 juli gav sin första spelning på svensk mark.

Du kommer ursprungligen från Michigan. Efter att ha bott på lite olika ställen runtom i USA, stämmer det att du nu bor i ett trädhus i Los Angeles?

– Jag bodde i ett trädhus ett tag, men nu bor jag inte längre där. Tvättbjörnarna drev ut mig, tyvärr. En familj tvättbjörnar tog över, åt all min mat och jag var inte någon match för dem. Så jag var tvungen att hitta ett mer lämpligt boende.

Är det en kreativ miljö? Skrev du många låtar där?

– Det var en fantastisk miljö för att skriva låtar i. Jag skrev EP:n och massa annan musik där. Det var en cool miljö.

Bor du fortfarande i Los Angeles?

– Yeah.

Inspireras du av staden? Återspeglas känslan i staden i in musik?

– Palmträd och solsken återspeglas definitivt i min musik. Det är inspirerande, det är en cool plats. Det är nära till havet. Du har staden men du har också grönområden. Jag behöver balansen, jag klarar inte av när det bara är en metropol.

Hur var det att växa upp i Michigan?

– Jag växte upp i en liten strandstad. Var hela tiden ute och seglade med vänner och spelade i massa olika band. Jag hade en stor trädgård med massa träd att klättra i. Det var en fin barndom.

Så du klättrade i träd redan som liten!

– Det faktum att jag sedan kunde på i ett trädhus i Los Angeles fick mig att känna mig mer som hemma. Det lockade fram mitt inre barn.

På tal om ditt inre barn, strävar du efter någon slags barnslig lekfullhet när du skriver låtar?

– Definitivt. När jag bodde i trädhuset hade hyresvärden faktiskt tre små ungar som alla spelade olika instrument. De var naturliga artister. Jag älskade att jamma med dem,. Jag brukade även visa upp min egen musiken för att se deras reaktion. Bara att hänga med dem var inspirerande, för de tänker inte på om det är bra eller dåligt, om det är ostämt eller inte.

Barn följer inga regler…

– Exakt, de vet inte ens att regler existerar. Så absolut, musiken talar till mitt intre barn.

Sättet du skriver BØRNS verkar skandinaviskt, har du någon relation till Skandinavien?

– Faktiskt inte. Stilmässigt gillade jag det bara, jag såg Ø:et som en nolla snarare än en bokstav. Jag gillade enkelheten i att se det som en metafor för återfödelse och att börja om på nytt. Jag gillade symboliken.

Känner du till några svenska band? Vad hade du för förväntningar innan du kom hit?

– Jag visste att massa bra popmusik kom härifrån. Max Martin! Jag tänkte att känslan för fantastiska melodier kommer från vattnet, så nu försöker jag dricka allt kranvatten jag kommer åt för att få ner det i mitt system.

Skulle du vilja att Max Martin producerade en av dina låtar i framtiden?

– Jag skulle älska att arbeta med honom. Jag skulle bara vilja hänga med honom. Han är så galet talangfull. Jag lyssnade precis på Britney Spears första album. Det är helt galet att han varit med och producerat det och Taylor Swifts nya. Han är ostoppbar. Jag träffade honom en gång faktiskt, i Los Angeles för länge sedan. Han är så trevlig och jordnära.

Kan du berätta lite om Candy? Den består av fyra låtar. Föredrar du det formatet i dagens musikklimat när allt går så fort?

– Jag gillade enkelheten och ville bara dela med mig av ett smakprov på vad det är jag jobbar på. Låtarna kom ut rätt snabbt. Det var som godis, en liten godbit innan huvudrätten.

Tror du att det var en politisk reaktion att så många artister i 70-talets England gjorde så färgsprakande musik? Som för att undfly den gråa vardagen…

– Antagligen, det känns som att mycket musik idag görs av folk som tar sig själva för seriöst. De försöker vara mörka och skriv känslosamma låtar om saker de själva aldrig har upplevt. Det spelar egentligen ingen roll huruvida du har varit med om det du sjunger, så länge du porträtterar det på ett trovärdigt sätt. Jag ville bara göra något som kändes bra, jag tänkte inte för mycket på det i studion, det var mer som: “Åh, de här ljuden är roliga.”

Jobbar du på ett fullängdsalbum nu?

– Jag håller precis på att knyta ihop säcken faktiskt. Jag ska åka tillbaka till Los Angeles nästa vecka och lägga de sista grejerna.

Hur kommer den att skilja sig från EP:n?

– Jag skulle säga att det är fler låtar som handlar om saker som faktiskt har hänt. Verkligheten spelar in lite mer. EP:n var bara fantastiska kärlekslåtar. Det är fortfarande sånt med, men det är lite mer realism också. Tommy och jag ansträngde oss i produktionen, melodierna och låtskrivandet. Vi försöker göra stora poplåtar som utmanar popformatet och tar dig till platser du inte kan förutse.

På vilka sätt utmanar du popformatet?

– Genom att influeras av konstiga ljud och melodiskt ta saker till en plats du inte hade förväntat dig. Nästan lägga upp det så du tror dig veta vad som ska hända för att sedan göra en helomvändning. Textmässigt är det mest klassiska ämnen, som romantik, men vi försöker säga det på ett sätt som är lite annorlunda.

Har du en vers-refränguppbyggnad, eller experimenterar du även med det?

– Det är inte alltför skumt. I slutändan är det fortfarande poplåtar.

Det är intressant att din röst är så androgyn. Försöker du medvetet leka med könsstereotyper?

– Definitivt, fast ärligt talat var det ingenting jag strävade efter i början. Det bara blev så. Än idag undrar folk vem tjejen som sjunger på mina låtar är. Men jag gillar när det är lite mystik och att folk inte riktigt vet. Med mina två första musikvideo ville jag få folk att fundera, för allting är så tillgängligt, med internet kan du hitta allt om alla artister.

Kan du berätta något om 10.000 Emerald Pools? Hur skrevs den? Har den någon intressant historia bakom sig?

– Jag skrev den tillsammans med min vän Kennedy, jag spelade bara några ackord och sjung på en melodi, så sade han: “Min mammas adress i Vegas är 10,000 Emerald Pools,” och jag tyckte att det var en grym titel. Sedan skrev låten sig själv. Det är kul hur en titel kan väcka så många bilder i ens huvud — men en av de är knappast ett hus i en Vegas-förort.

Låter du ofta sådana “lyckliga misstag” styra en låts riktning?

– “Lyckliga misstag” gör en låt speciell, så jag omfamnar att göra misstag i mina låtar. Det är vad som håller mig intresserad. Att inte veta vad som ska hända. Ibland är det tröttsamt att plocka upp en gitarr, det känns som att du spelar samma sak och sjunger samma melodi hela tiden, istället för att fucka upp och träda ut ur ditt eget huvud en stund.

7 juli, 2015

Det här inlägget har Inga kommentarer.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *