Titel: Den vita staden – flickvännens återkomst
Författare: Karolina Ramqvist
Förlag: Norstedts
Utgiven: 2015-03
ISBN: 9789113064338
Karin, huvudpersonen från Karolina Ramqvists tidigare roman ”Flickvännen”, har i denna uppföljare blivit lämnad ensam efter att den kriminella kärleken John har gått bort. Karin bor kvar i den stora villan som John har skaffat åt dem, ensam med ett spädbarn. Det är en helt ny situation och ett helt nytt liv som hon nu befinner sig i, en stark kontrast mot livet i lyx och överflöd som hon levde i den tidigare romanen. De människor som hon hade omkring sig medan John, gängledaren, var i livet, vänder henne nu ryggen. Kronofogden är på väg att ta allt ifrån henne, huset och bilen. Kontona är helt tömda och femhundralapparna som hon förvarar i en burk är nu så få som tre.
Karin lever med sin lilla dotter Dream innanför villans väggar. Hon befinner sig i ett djupt passivt tillstånd. Hon hasar fram i Johns gamla otvättade morgonrock. Det enda hon tycks göra är att amma bebisen. Så mycket amningsbeskrivningar som denna korta och koncisa roman innehåller har jag aldrig tidigare stött på. De blir en rogivande och njutbar kontrast mot allt det karga som denna roman i övrigt består av. Hon har en underlig relation med ett pizzabud som ibland kommer och levererar pizzor som hon slaffsar i sig. Pizzakartongen slänger hon i den växande högen bland de andra. Till slut kommer hon till en vändpunkt. För sin dotters skull samlar hon ihop sig själv och försöker på sitt eget vis, genom de vägar hon känner till, att ta tag i sitt liv.
Barnet var egentligen aldrig hennes idé, utan Johns. Själv tänker hon på dottern som en börda, men ändå är det Dream som blir hennes drivkraft, och kanske även räddning. Någon bra förälder kan man inte påstå att hon är, men motvilligt känner hon en stark kärlek till den lilla flickan och får ändå det nödvändigaste i just det avseendet gjort. Hon tar bättre hand om Dream än om sig själv.
Det är ett bra porträtt av Karin som Karolina Ramqvist målar upp. Jag känner den passiviserande paniken med henne. Det är även en skickligt framskissad, ödesmättad stämning. Språket är väldigt koncist, det är inga onödiga utläggningar. Det är en bok som man tar sig igenom fort. Tyvärr blir figurerna i bakgrunden lite stereotypa. Annars ryms allt det nödvändiga i det lilla formatet.
Text: Sigrid Abenius
[…] som läst och bloggat: Enligt O, …ochdagarnagår, Kaosyoga, Kulturbloggen, Bokhora, Sandra Beijer, Annika […]