Written on skin – opera med ny musik men stereotyp handling

Skribent:

Written on Skin

Written on skin
Kungliga Operan
Premiär den 27 januari 2015

Written on skin är en märklig uppsättning. Sedan den uruppfördes i England 2013 har den fått stående ovationer och är redan omnämnd som en modern och nyskapande operaklassiker. Rent musikaliskt och visuellt är det bara att hålla med. George Benjamin har skrivit musik som är stämningsfull och dramatisk, som drar in åskådaren i en egen värld där musiken förhöjer och förmedlar handlingen. Tunna, kalla, skimrande stråkar, ljusa, genomträngande piccolaflöjter och kontrabasars djup, skapar tillsammans suggestiva ljudbilder som sömlöst sammanblandas med de sångliga insatserna. Briljanta är framför allt Elin Rombo i rollen som den hunsade frun – hennes röst är som hon själv beskriver den: ”en silvrig jaguar”, och Bernhard Landauer är perfekt som ”the Boy” med sin exakta och kristallklara countertenor, men alla gör storartade insatser i ett verk som verkligen kräver sitt av sina sångare.

Nyskapande kan man dock knappast kalla handlingen. Storyn är inspirerad av en medeltida berättelse och handlar i stora drag om en rik och maktfullkomlig man och hans fru, Agnes, som han betraktar som sin ägodel. Mannen, med det något övertydliga namnet Protektor, vill göra sig odödlig och beställer en bok som med ord och illuminationer ska skriva in honom i historien. Boken beställs av en pojke kallad ”the Boy”. Kvinnan attraheras av pojken eftersom han till skillnad från maken ser henne som den människa hon är. De inleder er ett förhållande. Protektor inser vad som händer och blir svartsjuk. Han dödar the Boy och serverar Agnes ovetandes pojkens hjärta på ett silverfat. Agnes tycker till sin makes bestörtning att det smakar gott: ”Sweet as my own milk, yes – good – but salt – salt as my own tears..” Maken försöker i frustration döda Agnes, men Agnes förekommer honom genom att hoppa från balkongen – mot evigheten – eteriskt ackompanjerad av en glasharmonika.

Same old story alltså: Manlig makt, kvinnlig underkastelse, och varje försök till resning från kvinnans sida stoppas med den sedvanliga onda bråda döden. Det är faktiskt en gåta för mig hur man kan falla in i fållan och skriva på detta traditionellt tradiga tema år 2013. Berättelsen är dessutom osedvanligt arketypisk, helt utan infallsvinklar som skulle kunna öppna för nya tankebanor. 2012 debatterades friskt om sexism och stereotypa könsroller inom operan, en debatt som återigen känns väldigt relevant.

Men, om vi nu bortser från den detaljen, är föreställningen på många sätt fascinerande och kanske också faktiskt nyskapande för vår tid. Att i vårt distanserade och ironiska tidevarv våga ta ut svängarna helt och vara så fullständigt pretentiös, så på djupet allvarlig, utan något som helst försök till lättsamhet eller inkännande flirt åt något håll över huvud taget känns nästan lite upproriskt fräscht. Dessutom har Martin Crimps texter en poetisk dimension som gör att meningarna ofta glimrar som solitärer, utan att de behöver stödet av den underliggande handlingen. En visuell, poetisk och musikalisk upplevelse är föreställningen utan tvivel – och är därför ändå väl värd ett besök.

Medverkande:
Agnes Elin Rombo Hovsångerska
The Protector Jeremy Carpenter
The Boy Bernard Landaur
Marie Susan Vegh
John Daniel Ralphsson

Musik Georg Benjamin
Text Martin Crimp
Regi Kay Metzger
Dirigent Lawrence Renes

Text: Ulrika Sandhill

3 februari, 2015

Det här inlägget har 2 kommentarer.

  1. […] Ulrika Sandhill i Kulturmagasinet Kulturbloggen […]

  1. Mats Johansson skriver:

    Jag var och såg denna föreställning i söndags. Vet inte om jag håller med skribenten U. Sandhill att den är upproriskt fräsch…;-) men
    musiken är spännande och jag tycker det är en uppsättning i världsklass!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *