”Saknar action, mamma” – Madama Butterfly på Operan i en 13-årings ögon

Skribent:

Asmik Grigorian och ensemble

Madama Butterfly
Kungliga Operan, Stockholm

Vi sätter oss ner på våra två centralt belägna platser på parkett. Nere i foajén har vi efter en kvarts köande, i den tvådelade slingrande raden av personer, lyckats beställa något gott till pausen och samtidigt betalt garderoben med kort. Praktiskt, tycker jag, som ska ro i land denna operastund, mån om att komma hem med en nöjd son. Det är första gången min son Dante besöker vår Kungliga Opera, i Stockholm. Han har smidigt frågat en anställd efter vägen till våra nummer. Vi har vandrat genom den festligt upplysta foajén, uppför den branta pampiga trappan, och hängt av oss. I lokalerna finns övervägande högtidligt vinterklädda personer. Tre, fyra, uppskattar vi är under 20 år, men det bekommer oss inte då, inte alls. Det finns så mycket som är fascinerande i att bara vara där.

– Inredningen är finare här än vid den där teatern vid Sergels Torg, säger Dante.

Vi ser oss runt i lokalen upp mot de svulstiga guldglimmande dekorationerna, logerna. Denna historiskt omtalade lokal har något med Gustav den tredje att göra, minns vi. Han byggde den första operan på platsen på 1700-talet, men sedan har den byggts om.

– Vitt och guld är snyggt, rött och guld också. Men inte korridorerna, där ute, det där gröna och bruna, avgör Dante.

Musik börjar höras i orkesterdiket, helt nära oss. Vi ser delar av instrumenten och musiker titta upp. En dam, i en loge framme vid scenen, bär solglasögon. Vi spekulerar, vill hon inte bli igenkänd? Jag visar var kungligheterna brukar sitta, men de kommer inte vara här för det är ju nobelmiddag i dag. I dag är en onsdag och huvudrollen sjungs därför inte av själva superstjärnan men väl Sara Olsson. Hon visar sig sjunga fantastiskt njutbart, men det vet inte min son, för det är första gången han hör en opera.

Som operavän inträder jag snabbt i ett nöjt välmående lyssnande. Samtliga sångare har röster som bär musikstyckena varmt ut till oss hörande. De båda herrarna Jesper Taube (Pinkerton) och Johan Edholm (Sharpless) sjunger mjukt och toner känns igen från de kända partierna som så ofta spelas. Scenen ska anspela på 50-tal. Höga japanska rispappersväggar reser sig och körsbärsträdet är där. De japanska bergen i bakgrunden markerar effektivt rymd och höjd över marken. Dante vet handlingen i korthet. Jag har förberett honom på självmordet på slutet, så han vet att det inte är komedi. Här handlar det om något annat. Lilla flickan på programbladets utsida har redan fått oss att diskutera det förfärliga med barnäktenskap. Men nu vill jag ändå att musiken ska få plats. När de lättklädda damerna kommer in till den amerikanske giftaslystne soldaten, finns inget konstigt att begripa. Jag förklarar inget mer. Textremsan rullar och vi läser.

I pausen, när vi letat upp vår beställning ”nr 67” och njuter i guldsalen, säger Dante, och ser sig om kring:

– Det här är nog 99 procent av behållningen av hela kvällen.

Men hur var föreställningen då? Sången? tänker jag, men säger inget. Jag tassar på tårna och vill inte förstöra upplevelsen av atmosfären i den vackra salen, med krav…

Vi sätter oss ner på en stol och Dante börjar fantisera. Hur satt kungarna förr?

När ridån gått ner och de många välförtjänta applåderna tystnat går vi ut och står en stund vid de stor stora pelarna utanför operahusets stora entré. I kväll är de polkagrisliknande och har breda röda band. Det ser maffigt ut. Vi pratar om att häst och vagn körde till entrén förr och lämnade av de fina besöken, på 1700-talet alltså, men bara fint folk. Småpratande går vi hemåt över broarna fram emot Slottet. Då förklarar Dante med eftertryck vad en operaföreställning egentligen är.

– Det blir som en ”filler” mamma. Du vet, när det handlar om film och man lägger in bilder på en väg, då när det inte händer något.

Lite chockad över denna degradering, till en raksträcka, ett mellanrum bara, frågar jag lite trevande vad han tyckte om den gripande handlingen, som vi ändå upplevt.

– Storyn blir tunn. Det går inte att leva sig in så mycket när de skriker, svarar sonen, lika ärligt.

Men, plötsligt slår det mig, om man tänker på vad det uttrycket står för – i en 13-årings referensvärld – så måste ju ”filler” ses som ett mycket gott betyg. Han säger egentligen att det han upplevt varit en paus mellan all action, allt som alltid ska berättas och hända i underhållningsvärlden annars. Sådant som ju snarare pockar på och kräver avkodning och mera stressar våra grå hjärnceller. Inuti tänker jag hoppfullt hela vägen hem:

– Ser du, ser du, en ny operavän är nog född!

Foto: Mats Gårder

Text: frilansskribent Pernilla Wiechel

Fakta:

Den tidigare chefen och regissören för Deutsche Oper i Berlin, Kirsten Harms, har regisserat denna nya uppsättning av Madama Butterfly för Kungliga Operan.
Scenografi, kostym och mask har Herbert Murauer gjort. För ljussättning står Torben Lendorph. Dirigenter är växelvis Lawrence Renes och Rafael Payare.

Kommande speldatum:
2014:
26 dec, 28 dec
2015:
1 jan, 8 jan, 13 jan, 15 jan, 18 jan
28 maj, 1 juni, 8 juni, 10 juni.

15 december, 2014

Det här inlägget har Inga kommentarer.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *