”Den ofrivillige skådespelaren”
Manus: Fabian Hedlund
Regi: Johanna Nilsson
Ljus: Martin Norin
Av Teater Carpa (på Teater Alma)
Premiär 14 november
Det är en spännande idé som manusförfattaren inbjuder till, d.v.s. att någon tvingas till att bli skådespelare, och då inte enbart på scen, utan också i sitt eget liv för att överleva och rädda den kvinna han älskar. Inledningsvis undrar man hur det skulle vara möjligt, men inser utmed pjäsens gång att, ”varför inte”. Åtminstone är det en väldigt intressant och utmannande tanke. Det obehagliga är också att vi påminns om att allt för många är mer än villiga att stå på scen, till vilket pris som helst. Oavsett om man har något vettigt att komma med över huvudtaget. Det verkar som om vår tid kräver lite mer ”scenkåteri” än vad som är nödvändigt för lite sund självinsikt och respekt.
Efter halva första akten inser vi att det är kvinnorna som står för utpressningen, manipulationen och våldet i den här pjäsen. Något man inte alls är van vid. Det är de som kräver kärlek till vilket pris som helst, pengar, bekräftelse och utan att blinka. Knivblad mot en strupe, bensin hälls över mannen och när som helst kan ett pistolskott avlossas. Det är inte lätt att tro på att dessa kvinnor har en sådan makt, men glimtvis tror man att det eventuellt skulle kunna vara möjligt. Det är huvudrollsinnehavare städaren/den ofrivillige skådespelaren som gör det trovärdigt, eftersom det är hans insats i pjäsen som bär allt som bäras kan. Den roligaste kontrasten språkligt i pjäsen, är när en av gängledarna byter till norska varje gång hon blir riktigt förbannad. Norska, detta sjungande och glad språk, som får en att lägga huvudet på sned och le i alla andra lägen.
Ska man göra parodi, på parodier, vilket man vid flera tillfällen gav uttryck för, måste man vara knivskarp i sitt kroppspråk och med sina syften. Tyvärr lyckades inte skådespelarna med det och det blev mer tramsigt än skojigt. Det blev tyvärr ibland också väldigt platt och undermåligt på många sätt. Vid några tillfällen klarar jag inte av att titta på scen för att skådespelarna inte klarar av att driva handlingen framåt på ett trovärdigt sätt.
Man ska nog akta sig för att ha en publik som är allt för villig att behaga. En publik ska reagera på innehållet. Det blir aldrig bra på en premiär när det så tydligt känns som att det är grupper av inbördes beundran där och att hela tjocka släkten tagit sig dit för att som på en fotbollsmatch supporta sitt lag. Precis på samma sätt är det inte okej för uppsättningens skripta att sitta och småfnissa åt skämten samtidigt som de sägs på scen. Det blir som att skratta åt sina egna skämt innan man har sagt dem.
Det bästa med pjäsen var det korta avståndet mellan skådespelarna på scen och publiken. Vid några tillfällen klev skådespelare in och ut som publik. Det ledde till att man ibland inte visste om man var en del i handlingen på scen eller enbart en del av publiken. Man visste inte heller alltid om det var ett spel i skådespelet eller om det enbart var pjäsen i sig själv. Det gav nya dimensioner till vad som är vår riktiga verklighet och vad som är skådespeleri.
Text: Lotta Altner
Medverkande: André Edholm, Anna Berglund, Anna Sjöö, Anne Koponen, Eva Sniis, Fabian Hedlund, Hanna Engström, Kajsa-Sara Hogenlid, Milla Löjdström, Simon Edman & Sofie Bällstav.