Drottningholms Slottsteater perfekt för Mozart-operan Idomeneo

Skribent:

idomeneo_20140902_06A9478_279

Idomeneo
Kungliga Operan, ges på Drottningholms Slottsteater
Premiär den 6 september 2014

Operan Idomeneo, som Mozart skrev år 1781 vid 24 års ålder, brukar räknas till hans första stora opera. Den sätts dock upp betydligt mer sällan än andra Mozartoperor som exempelvis don Juan och Trollflöjten, och det finns möjligen skäl till det. Jämfört med dessa når den enligt min mening inte samma höjder. Men Mozart är ändå Mozart, så höjden vi pratar om är hög. Det finns många pärlor i Idomeneo, och att uppleva den på Drottningholms Slottsteater en sensommardag är inget annat än betagande.

Handlingen är förlagd i den antika grekiska mytologin i efterbörden av det Trojanska kriget. Idomeneo, Kretas kung, är på väg hem över havet efter att ha besegrat fiendefolket, trojanerna. Idomeneos son Idamante håller ställningarna på Kreta och håller ett vakande öga över de trojanska krigsfångarna. Bland dem finns den trojanska prinsessan Ilia. Idamante blir djupt förälskad i henne. Ilja besvarar kärleken i hemlighet – men eftersom Idamante samtidigt hör till fiendefolket, avvisar hon honom. Och för att spica upp dramat ytterligare så finns en till prinsessa på ön: Elektra, som flytt från det krigshärjade Argos. Hon älskar också Idamante och kan inte förstå att han skulle välja den mer jordnära Ilia framför hennes sprakande uppenbarelse.

Under färden hem till Kreta överraskas Idomeneos skepp av en brutal storm. Idomeneo kämpar för sitt liv i vågorna och ber till havsguden Neptunus om att bli räddad. Han blir bönhörd, men under ett villkor: Han måste döda det första levande väsen han ser när han kommer i land.

Och eftersom det är ett grekiskt drama, slumpar det sig förstås så att den första han träffar på är sin egen son, Idamante. När det går upp för Idomeneo vem han har framför sig, beordrar han sonen att försvinna därifrån och aldrig söka upp honom igen. Förtvivlad och oförstående ger sig Idamante iväg. Detta är nyckelscenen som handlingen löper vidare från, som vecklar ut sig till att handla om relationen mellan far och son, om makt och svaghet, om kärlek – lycklig och olycklig – och om vikten att hålla sig väl med sina gudar för att till slut nå förlåtelse och försoning.

Drottningholms Slottsteater är en perfekt plats att spela upp denna grekiska saga på. Den vackra och intima salongen gör att man lätt förflyttar sig i tid och rum. Och det är faktiskt en helgjuten föreställning vi får se. Alla, utan undantag, gör fantastiska insatser. Tänk att vi har sådana sångare i Sverige.

idomeneo_20140902_06A0199_279

Tenoren Jonas Degerfeldt gör en majestätisk och samtidigt sårbar Idomeneo. Idamante, som gestaltas av mezzosopranen Katija Dragojevic, har en fantastisk stämma, klar, mörk, bärig. Sopranen Marianne Hellgrens gör en finstämd Ilja, den timida prinsessan som visar oanad styrka i en av slutscenerna. Men Malin Byström ska kanske ha en särskild eloge. Nu har hon en tacksam roll som den av olycklig kärlek obalanserade och hämndlystna Elektra, en roll som bjuder till lite extra utlevelse. Men det gör hon med den äran! Dirigenten Lawrence Renes höll ett fint drivet tempo utan överraskningar, Lars David Nilsson kompade lyhört recitativen på hammarklaver och Hovkapellet spelade utmärkt samstämt. Akustiken i salen är för övrigt perfekt för den här typen av uppsättningar – fyllig men torr som ett bättre bordeauxvin. Alla toner går fram, men stannar där de ska utan obalanserade efterklanger. Scenografin är charmig – ibland åker vad jag förstår originalkulisser fram, som de fluffiga molnen i utomhusscenerna. Det enda jag möjligtvis kan ha en invändning emot är att dramat är satt i ett slags odefinierbar nutid. Ofta är det ett effektivt grepp för att skapa närvaro i uppsättningen. Men åtminstone jag har svårt att se detta lite otidsenliga drama med Neptunus som centralfigur som något annat än just en saga. Min personliga åsikt är därför att uppsättningen skulle ha vunnit ännu mer på att släppa försöken till samtida paralleller, bejaka just sagoaspekten och dra den till sin spets. Speciellt med tanke på den sagolika spelplatsen. Då hade man kunnat vara lite friare även när det gäller gestaltningen av miljön, som ibland kan kännas lite väl spartansk.
Något som kan vara kul att är att Idomeneos dubbelgångare, som spelas av Gustav Udd, är tydligt inspirerad av den otäcka dataspelsfiguren Slender Man. Kanske kan det vara ett argument för att locka med sig ungdomarna till operan?

MUSIK Wolfgang Amadeus Mozart
LIBRETTO Giambattista Varesco
REGI Tobias Theorell
SCENOGRAFI OCH KOSTYM Magdalena Åberg
LJUS Torben Lendorph
DRAMATURG Katarina Aronsson
Medverkande
IDOMENEO, KUNG AV KRETA Jonas Degerfeldt IDAMANTE, HANS SON Katija Dragojevic ILIA, HANS ÄLSKADE Marianne Hellgren Staykov ELETTRA, ÄLSKAR IDAMANTE Malin Byström ARBACE, IDOMENOS FÖRTROGNE Klas Hedlund POSEIDONS ÖVERSTEPRÄST Daniel Ralphsson ORAKLET John Erik Eleby DIRIGENT Lawrence Renes
Kungliga Operans Kör
Kungliga Hovkapellet

Foto: Markus Gårder

Text: Ulrika Sandhill

7 september, 2014

Det här inlägget har 1 kommentar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *