Hej, det är jag igen
Av Kristina Lugn
Regi Sara Giese
Scenografi & kostym Anna Heymowska
Koreografi Anna Vnuk
Ljud David Giese
Peruk & mask Peter Westerberg
Premiär på Dramatens Lilla scen 25 april 2014
Att ta upp något allvarligt genom humor är en svår konst. Kristina Lugn behärskar detta till fullo och knockar oss i publiken ännu en gång med det nyskrivna dramat ”Hej, det är jag igen”. När Kristina Lugn menar allvar och när det hon menar egentligen ligger mellan raderna är inte alltid lätt att veta, det är nog något vi känner med intuitionen mer än hjärnan. Själv säger hon i en intervju av Dramatens chefsdramaturg Magnus Florin att hon är rädd för att inte bli tagen på allvar och därför tar hon bort det starka med det roliga:
När publiken skrattar påstås det vara ett sätt att ta emot det allvarliga, men jag ser det tvärtom som ett sätt att avfärda det. … Skrattet gör att de glömmer det allvarliga som var innan. Jag tror jag skulle vinna mycket på att skriva en pjäs utan sådana punchlines.
Jag är inte alls säker på att Kristina Lugn ens menar det hon säger – jag vet inte. Men jag håller då rakt inte med. Det är hennes otroliga förmåga att båda peka på det allvarliga och samtidigt vrida till det så vi kan känna igen oss som gör hennes drama så starkt och som gör att det inte går att värja sig mot det. Och som gör att jag tänker på det efteråt och hittar nya betydelser av det som hände på scen.
Handlingen kretsar kring tre vuxna systrar, lillasyster Anna-Clara, storasyster Karin och mellansyster Eva. Anna-Clara har precis fått sparken från sitt jobb som sufflös på Kungliga Operan eftersom hon somnade mitt under en föreställning. Hon bor tillfälligt hos äldsta systern Karin som är läkare. Mellansystern, Eva, som jobbar på Arbetsförmedlingen, tittar in då och då på besök. De tre systrarna är så olika, precis som så många syskon är. Syskonrivaliteten finns kvar mellan de tre vuxna systrarna och storasyster skulle fortfarande helst se att hennes småsystrar var döda.
Kring de två systrarna kretsar också två bröder, Karins man Ogebratt och hans bror, Eldhagen, som bor granne med Anna-Clara. De två bröderna och deras relation sinsemellan fördjupas dock inte i dramat, det är kring de tre systrarna och speciellt mellan äldsta systern och yngsta systern som dramat utvecklas. Mellansystern försvinner och är rätt osynlig, som många mellanbarn riskerar att göra. Eva älskar inte ens sig själv.
Jag lovar att publiken har roligt, men samtidigt är det som händer mellan systrarna allvarligt och berör mig. Jag blir både ledsen och glad när jag känner igen så mycket från mitt och andra människors liv.
De fem skådespelarna är väl valda för sina karaktärer och Hulda Lind Jóhannsdóttir som den ensamma mellansystern är bara så rätt.
Kristina Lugn har dessutom sockrat dramat med en mängd blinkningar åt nutidsmänniskan och stockholmsbon i synnerhet och saltat det med hyllningar åt stora skribenter med punchlines som hon hämtat från deras verk. Jag tänker på detaljer som att Eva bor i Upplands Väsby och har ett alltmer avsvalnande politiskt intresse och att storasyster Karin mot slutet kommer in iklädd den gratiskimono allra tjänstemän från Stockholm fått när de varit på personalkonferens på Yasuragi Hasseludden. Citatet från olika skribenter får kommande publik i uppgift av mig att själva hitta.
I rollerna
Nina Fex Karin
Hulda Lind Jóhannsdóttir Eva
Cilla Thorell Anna-Clara
Omid Khansari Ogebratt
David Mjönes Eldhagen