Luke Sital-Singh är en tjugofemårig singer/songwriter som ofta liknas vid en brittisk Bon Iver. Hans debut-EP Fail for You släpptes 2012 och möttes av stående ovationer från pressen i hemlandet; The Guardian skrev till exempel att han ”väckte nytt liv i en trött form”. Kulturbloggen mailade lite med kritikerfavoriten, som nu senast är i ropet med sin prestigefyllda BBC Sound of 2014-nominering.
Med en trio EP:s och en växande fanbas i ryggen måste du känna att du befinner dig på en spännande plats just nu. Vilka är dina mål och förhoppningar inför 2014?
I mitt huvud handlar 2014 bara om en sak: att färdigställa och ge ut mitt debutalbum. Det känns som att det är vad jag har sett fram emot ända sedan jag började skriva låtar för tio år sedan, så albumet har redan vävts ihop i mitt huvud. Men med allt som händer runt omkring vill jag bara fortsätta vara fokuserad och göra så bra musik jag kan.
Hur tycker du att ditt sound har utvecklats över dina tre EP:s, och i vilken riktning tror du att du kommer fortsätta när det är dags att släppa ditt debutalbum? Är det några särskilda sound eller känslor du har i åtanke?
På vissa sätt tycker jag inte att jag har utvecklats alls. När jag jobbar med Iain, min producent, försöker vi alltid få låten att diktera soundet. Varje låt har en uppsättning kläder som den passar bäst i, så processen handlar bara om att hitta den där rätta kläduppsättningen. Min högsta strävan är att folk fortfarande ska lyssna på mig om tio-tjugo år, så det måste finnas tidlösa egenskaper samtidigt som musiken låter samtida. Det är svårt. Vem vet om jag har lyckats.
När började du skriva låtar, och vad influerade dig att skriva den här typen av musik?
Jag var runt femton när jag började skriva låtar, men jag började ta det seriöst efter jag hade hört Damien Rices album O. Det var första gången jag hörde den typen av musik, det förändrade mig verkligen och jag tror att det formade min låtskrivarläggning. Jag har inte lyssnat på det albumet på åratal, men det kommer alltid vara det albumet som fick mig att börja.
Har du märkt av några förändringar sedan du nominerades till BBC Sound of 2014? Hur handskas du med hajpen, och hur tycker du att din akustiska singer/songwriter-stil passar in i dagens musikklimat?
Det har definitivt väckts ett nytt intresse för min musik. Min statistik på sociala nätverk gick upp efter nomineringen. Jag tror att du måste göra ditt bästa för att inte fångas av hajpen, det är något jag lämnar över åt skivbolag och management att oroa sig över. Jag måste bara se till att färdigställa mitt album och försöka njuta av åkturen. Jag försöker att inte heller låta mig påverkas av vad andra personer gör. För tillfället är det inne med manliga akustiska låtskrivare, men moden byts ut med vinden och jag vill hålla på med det här i tiotals år eftersom det är något jag älskar att göra.
Kan du berätta lite om din hemstad New Malden? Var gjorde du dina första gigs, och vilket inflytande har en artist som John Martyn haft på staden?
Det finns inte så mycket att säga om New Malden egentligen. Det är inte precis ett ställe där det händer något, det finns inte några riktiga konsertlokaler överhuvudtaget. Mina första gigs arrangerade jag för vänner i kyrksalar. Kingston är en större stad i närheten där jag spenderade den mesta av min tid. John Martyn hade noll inflytande på New Malden, jag fick inte reda på att han kom därifrån förrän jag hade flyttat.
Hur skulle du beskriva din approach till låtskrivande? Vad brukar inspirera dig?
Min låtskrivarprocess involverar långa, plågsamma timmar av att bara stirra in i väggen blandat med plötsliga utbrott av produktivt skrivande. Låtarna kommer egentligen bara till under de där utbrotten — så det är sällan värt att bara sitta och stirra in i väggen — men jag gör det ändå, annars känner jag mig skyldig för att jag inte skriver något. Jag läser mycket poesi när jag försöker komma på idéer. Ibland dyker det upp en fras som summerar en känsla eller en fråga, någonting jag kan gräva i och utforska. De flesta låtarna slutar som råd till mig själv hur jag kan leva ett bättre liv. De är alla självbiografiska i den mån att det är känslor jag känt och tankar jag tänkt, men de handlar sällan om personer jag känner eller specifika situationer jag varit med om.
Din senaste EP Tornado börjar med en låt som heter Nothing Stays the Same, kan du berätta lite om bakgrunden till den låten?
Svår fråga, jag skrev den tillsammans med min producent Iain Archer och allt hände väldigt instinktivt. Låten innehåller en sektion som jag kallar ”the rap” och texten dit kom till mig en dag när jag satt på tåget hem. Jag knappade in texten på min mobil och visade sedan upp det för Iain. När vi började skriva låten föll den bara ur oss och kom till väldigt fort. Jag kan inte förklara exakt vad den handlar om, för det vet jag inte själv. Det tycks vara en stor, övergripande låt om livet. Jag försökte få hela världen att få plats i den låten.
Din första EP öppnade med en låt som heter Fail for You, vad handlar den om?
Jag tänkte på klyschor och att frasen ”jag älskar dig” antagligen är den största klyschan av de alla. Jag började fundera över andra sätt att säga ”jag älskar dig” och för mig handlar kärlek om självuppoffring, att sätta någon annan före sig själv och jag tänkte att frasen Fail for You skulle fungera. Låten handlar om någon som inte förstår att kärlek handlar om uppoffring. Han är för upptagen med sina egna framgångar för att misslyckas för den andra personen. Det är en konstig process att skriva en simpel kärlekssång men det är vad den handlar om.
Vad tycker du om att uppträda live, har du alltid varit en ”natural performer”? Har du några planer på att spela i Sverige inom den närmsta framtiden?
Jag älskar att spela live och jag har alltid känt mig väldigt bekväm på scen. Det finns inget jag älskar mer än att sjunga mina låtar för andra. Jag vill definitivt spela i Sverige, jag har uppträtt där en gång tidigare när jag turnerade med Villagers och jag ser fram att komma tillbaka snart.