Skräckfilm med Franz del 3

En ny vecka är gången och nya rysliga filmer har sett denna skräckens månad.

2

I min utbildning har vi just läst Mary Shellys Frankenstein och självklart blev jag inspirerad att se en filmatisering av denna odödliga skräckhistoria. Då jag redan sett de flesta adaptioner av detta verk beslutade jag mig för att ta en titt på Frankenstein Unbound från 1990, av legenden Roger Corman. Denna film gör något ganska annorlunda med konceptet Frankenstein, nämligen att låta en tidsresenär från 2031 åka tillbaka i tiden för att möta Dr. Frankenstein och det fasansfulla monster han skapat. Denna till synes bisarra historia fungerar förvånansvärt bra, filmens låga budget till trots. Delvis på grund av att de fantastiska skådespelarna John Hurt och Raul Julia levererar lika bra som vanligt, men även på grund av att Cormans passion för originalverket lyser igenom.
8
En av de allra klarast lysande stjärnor på skräckfilmen är naturligtvis legenden Bela Lugosi och jag bestämde mig därför för att se Island of lost souls från 1932, där denna skräckikon medverkar. Förvånande nog var hans roll ganska liten, vilket fick mig tveksam till detta verk. Dessutom kändes filmens början nästintill kalkonartad och all kuslighet som filmen en gång besatt tycktes bortnött av tidens tand. Men efter en stund tar sig filmen och en mörk, tryckande stämning infinner sig i historien. Filmen handlar om Edward Parker, som genom en olycka anländer till en tropisk ö där den megalomaniske Dr. Moreau framställer hybrider mellan människor och djur. Filmens absoluta höjdpunkt är Charles Laughton som den hale och vansinnige Dr. Moreau.
1
Från galna vetenskapsmän tillbaka till det mer komiska 80-talet. Titta vi spökar (underbar svensk översättning av originaltiteln House) från 1986 handlar om Roger, en vietnamveteran tillika författare som flyttar in i den bortlidna mosters hus. Huset visar sig naturligtvis innehålla spöken och monster samt vilar på en hemlighet anknuten till Rogers som försvann för ett antal år sedan. Alla som gillar Evil Dead bör ta sig en titt på denna film. Den håller naturligtvis inte lika hög kvalitet som Sam Raimis mästerliga serie men samma form av humor, splatter och monster finns här att hämta.
5
Är man trött på galna vetenskapsmän och splatterhumor borde man ge Session 9 från 2001 en chans. Denna film handlar om en grupp asbestsanerare som fått i uppdrag att sanera ett övergivet mentalsjukhus. Allteftersom arbetet fortsätter ökar spänningen i gruppen. Arbetarna blir mer och mer paranioda gentemot varandra. Har någon av kollegorna något att dölja, eller finns det något ondskefullt gömt i mentalsjukhusets förfallna korridorer som utlöser galenskapen? Regissören Brad Anderson färdigställde denna film med en väldigt liten budget. Dock verkar han veta att förvalta de pengar han har väl, för filmen har ingen av de brister en skräckfilm med stram budget vanligtvis brukar dras med. Istället får vi i denna skräckis komplexa karaktärer, förstklassigt skådespeleri och en riktigt obehaglig stämning. Jag är inte lättskrämd av mig, men under vissa passager i denna film kände jag kalla kårar längs ryggraden.

 

4

 

Den absolut bästa filmen jag såg förra året var en japansk skräckfilm från 1964 med titeln Onibaba. Samme regissör, Kaneto Shindô, har även stått bakom rodret på skräckfilmen Kuroneko från 1968 och jag var naturligtvis nyfiken på om den kunde nå upp i Onibabas nivåer. Det kunde den inte riktigt, men likväl var den utan tvekan sevärd. Filmen tar sin början då en grupp samurajer våldtar och mördar en kvinna och hennes svärmor. Dessa två återuppstår sedan som kattlika vålnader, vilka systematiskt lockar ut samurajer i skogen och mördar dem som hämnd för deras egna tragiska öde. En berömd samuraj blir beordrad att bege sig ut i skogen för att en gång för alla förgöra de bestialiska spökena. Olyckligtvis råkar denna samuraj även vara make till en av kvinnorna, hemkommen från kriget och fullständigt ovetandes om hennes tragiska öde…
3
Lite pinsamt är det att jag denna månad sett så många skräckfilmer men hittills ingen med varulvstema. För att ändra på den saken beslöt jag mig för att se Silver Bullet från 1985. Filmen är baserad på en roman av Stephen King och utspelar sig i småstaden Tarkers Mill. Där skördar en blodtörstig varulv nattetid systematiskt offer. Den rullstolsbundne pojken Marty är den enda som vet att det är just en varulv som ligger bakom morden, men hur ska han kunna få någon att tro honom? Och vem i byn är det egentligen som är den bestialiska hamnskiftaren? Denna film är intressant av anledning att den till skillnad från andra varulvsfilmer inte sätter personen som vid fullmåne transformeras som huvudkaraktär. Istället kan filmen liknas vid en mysteriehistoria där det intressanta ligger i att lista ut vem odjuret kan vara. Tyvärr dras filmen även med en del problem. Effekterna och varulvskostymen är under all kritik, och när man väl får reda på vem varulven egentligen är uteblir ett klargörande om bakgrunden till varför personen förvandlades, hur personen i fråga känner inför det och vad personens motiv i stort sett är.
6
Men nog om varulvar nu. Tillbaka till japansk skräckfilm! Närmare bestämt Jigoku från 1960. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva den här filmen då handlingen är nästintill obefintlig. Det är istället filmens bildspråk som fångar en. Filmen utspelar sig till störta delen i helvetet där en brokig skara människor får pinas för sina synder. Helvetes scenografi och uppbyggnad är verkligen mästerligt och filmen överlag genomsyras av ett fantastiskt bildspråk. Skulle man klona ihop Dante, David Lynch och Franz Kafka och be dem skriva ett filmmanus tror jag att de skulle producera något liknande. Om man vill se något som är drivet av tema och det visuella istället för historia och karaktärer samt ge sig ut på en resa som förfärar, hänför och lamslår en ska man ta sig en titt på detta verk.
chuck
Min personliga favoritserie i slashergenren är filmerna om den onda dockan Chucky och då det nyligen släppts ytterligare en film i serien var jag tvungen att avlägga en kväll åt den. Filmens titel är Curse of Chucky. De senaste två installationerna i nämnda serie har gått ifrån sina skräckrötter och lutat mer åt det komiska hållet, men här har man återgått till ett tema som osar mer renodlad skräck. Detta har man lyckats ovanligt bra med, och även om jag inte blev genuint skrämd av filmen uppskattar jag den kusliga stämning filmskaparna förmedlar. Mot slutet bjuder filmen dessutom på en överraskning som torde glädja alla gamla fans av serien, men möjligtvis kommer att förbrylla nya tittare. Höjdpunkten i historien är naturligtvis Brad Dourif som gör rösten till Chucky. Han är lika helgalen som alltid och han stjälar varje scen han är med i. Lite tråkigt är att filmens slut inte riktigt håller ihop samt att Chucky har fått en ny bakgrundshistoria som inte riktigt stämmer överens med den karaktär vi under seriens gång lärt känna. Trots detta var filmen ändå klart sevärd, åtminstone för oss som uppskattade de tidigare filmerna. Denna skräckis hade tveklöst kunnat bli betydligt sämre än vad den är.
7
Jag har alltid uppskattat skräckfilmer ur kategorin found footage (Blair witch project, Paranormal activity o.s.v.) men den senaste tiden har jag blivit lite trött på genren. Det var därför med en viss försiktig pessimism jag tog mig an den norska filmen Trolljägaren från 2010. Jag är dock glad att jag gjorde det. Denna film har nämligen inkluderat något nytt i den ganska trötta found footagegenren, nämligen humor. Filmen handlar om ett kamerateam som följer Otto Jespersen, en härdad och cynisk man som har det ovanliga yrket trolljägare. Jag hade riktigt roligt när jag såg denna film. Till skillnad från så många andra skräckfilmer tycker man här om samtliga huvudkaraktärer, vilket gör det riktigt nöjsamt att följa dem in i skogen på trolljakt. Filmens specialeffekter är riktigt imponerande och handlingen är så pass tät att man aldrig har tråkigt. Dessutom, vem gillar inte troll?!

 

27 oktober, 2013

Det här inlägget har Inga kommentarer.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *