Woyzeck – skådespelarna briljerar i absurd föreställning om livets omöjlighet

Woyzeck

Woyzeck
Av Georg Büchner
Regi Michael Thalheimer
Scenografi Olaf Altmann
Kostym Michaela Barth
Ljus Norman Plathe
Video Alexander du Prel
Musik Bert Wrede
Peruk och mask Sofia Ranow Boix-Vives, Lena Bouic-Wrange
Premiär 17 oktober 2013
Dramatens stora scen

Tänk dig om livet vore en gigantisk halv tunna av plåt. Tunnan är avskuren på mitten, uppifrån och ned och livet pågår i mitten omgiven av två hala plåtbackar som är omöjliga att ta sig upp ur .  Lika omöjligt som det är att ta sig upp ur den halva tunnan är det att ta sig ut  när du väl tagit klivet in i livet.

Regissör och scenograf till Dramatens uppsättning av Büchner dystra berättelse om Woyzeck har valt att låta dramat utspela sig på en scen där människorna rör sig i en världen som skulle kunna vara en sådan halv tunna. I början står Woyzeck där ensam, vi ser honom bakifrån och ljussättningen gör honom helt svart. Inga-Lill Andersson, klädd i kostym och högklackade skor, travar in på scenen med långa kliv och ställer sig vid en mikrofon längst ut på vänstra delen av scenen och sjunger ”Quando quando quando”.

Kombinationen av romantiska klassiska örhängen och undergångsstämningen i Woyzecks liv blir stark och absurd.

Den hyllade tyske regissören Michael Thalheimers uppsättning av Woyzeck är mörk och absurd och allt sker utan hopp. Redan från början vet vi att allt är på väg mot undergång. Soldaten Woyzeck är knäckt av att vara fattig och utnyttjad av alla. Alla hackar på honom, alla föraktar honom och alla utnyttjar honom. Han förtärs av inre demoner och ett yttre liv utan hopp.

Scenlösningen är imponerande elegant där allt utspelar sig i insidan av denna gråa värld som bara består av ett golv och en rundad backe på scenens bakre del samt en mikrofon åt danssångerskan. Istället för att ändra scenografi spelar ljussättningen och musik en avgörande roll. Ljuset ändras, blir blodrött och olycksbådande längre in i föreställningen och ändras efter olika sceners innehåll.

WoyzeckSkådespelarna är imponerande. Erik Ehn som Woyzeck som talar stelt som en robot och Thomas Hanzon som tamburmajoren som är så stolt, så stolt över sin krigiska manlighet att han nästan trillar bakåt av sin egen resning och Magnus Roosmann som majoren som upprepar sig ideligen och försöker dölja för sig själv att han egentligen är en löjligt sorglig figur. Johan Holmberg som doktorn, en karikatyr av alla som låtsas vara oberörda och coola. Och Rebecka Hemse Marie som imponerar allra, allra mest i sin förtvivlade jakt på kärlek. Skådespelarna briljerar i spelstilen som är absurd och bygger mycket på kroppens rörelser. Det är en svår konst att balansera det absurda spelet så att det inte blir löjeväckande. De briljerar i denna absurda föreställning om livets omöjlighet för den som är fattig och förtrycks.

Författaren Georg Büchner var bara 23 år gammal när han dog 1837 och bland de efterlämnade pappren fanns Woyzeck: ett intensivt drama på 90 minuter. Den förtvivlade och fattige soldaten Woyzeck hunsas av sina befäl och utsätts för medicinska experiment. När hans hustru Marie bedrar honom krossas han av maktlöshet och begår en fruktansvärd handling. Historien hade verklighetsbakgrund – Büchner fångade upp den och gjorde den till ett odödligt drama.

Michael Thalheimers uppsättning har en oerhört snygg scenlösning och ljussättning och välspelande skådespelare – ändå fick föreställningen inte stående ovationer på premiären. Några enstaka reste sig ur publiken och applåderade stående. Varför? Woyzeck är en mörk föreställning, där finns aldrig något hopp, Woyzeck är fördömd redan från början och vi vet att det kommer att sluta med någon form av katastrof. Publiken reagerar antingen som jag: känner en tung klump av förtvivlan redan från början av föreställningen eftersom det aldrig finns något hopp om befrielse eller så reagerar de som min vän som älskar föreställningen och den absurda kombinationen av hopplöshet och glada schlagerlåtar.

I rollerna:
Woyzeck Erik Ehn
Marie Rebecka Hemse
Tamburmajoren Thomas Hanzon
Kaptenen Magnus Roosmann
Doktorn Johan Holmberg
Andres Christoffer Svensson
Margret Nadja Weiss
Sjungande berättaren Inga-Lill Andersson

Woyzeck

Woyzeck

Woyzeck

18 oktober, 2013

Det här inlägget har 1 kommentar.

  1. Kerstin Reineborn skriver:

    Skådespelarna gör mycket starka prestationer nere i helvetets absurda värld. En pjäs för dem som gillar splatter-.och vampyrfilmer. Kapten är en grisgrymtande ond clown som i panikångest, full av raklödder, förgäves försöker kasta sig tillbaka upp mot rampen. Finns ingen återvändo i denna version av Woyzeck för någon. Tamburmajoren är en hårdrocksliknande(utan rock), slå sig för bröstet skrikande, manszombiesexgalning, Marie slängs som en trasdocka av ångestlust mellan männen, och den utsatte Woyzeck själv är en hämndens knivskärande vampyr. Woyzecks ord om den fattige och hans reflektioner om moral drunknar i blod, skrik och sex. Kanske är det vår framtid. Språket har krackelerat och inga ord ger möjligheter till motstånd i den världen. Men vi går till botten till smäktande, sentimentala sånger.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *