Skräckfilm med Franz Del 2

I denna andra del av min halloweenkrönika kommer jag att berätta om ett nytt gäng skräckfilmer jag nyligen sett. Hoppas ni känner att någon av dessa alster passar just er att slå på en mörk oktoberkväll framöver.

1

Jag kände att filmerna jag sett hittills hade innehållit väldigt mycket spöken och övernaturligheter, men väldigt lite utomjordingar och gigantiska monster. Därför beslutade jag mig för att se Attack of the mushroom people från 1963. Med en sådan titel och med tanke på att filmen är från Japan och dessutom regisserad av Ishirô Honda, mannen bakom den första Godzillafilmen, borde ju denna rulle vara en härligt campy kalkon, eller hur? Den första Godzilla är visserligen mörkare och mer seriös än vad de flesta tror, men Hondas andra filmer som jag sett är mer fåniga och underhållande än nervkittlande och jag gissade därmed att Godzilla var en slags underlig lyckoträff från hans sida. Så fel man kunde ha! Denna film var inget annat än ett mindre mästerverk! Visserligen innehåller den vissa ofrivilligt komiska moment, såsom vissa tveksamma skådespelarinsatser och billiga kostymer, men tematiken, symboliken och frågeställningarna i filmen gör den till så mycket mer än en skräckfilm i mängden. Filmen handlar om en grupp människor som lidit skeppsbrott och spolas iland på en obebodd ö. Allteftersom dagarna går sinar matförrådet och missnöjet och paranoian inom gruppen ökar. Deras enda möjlighet till överlevnad tycks vara att äta de märkliga svamparna som växer i stora mängder på ön. Dessa svampar tycks dock ge den som äter dem oanade egenskaper. Som sagt är detta en film med mycket mer än en vanlig skräckfilm. Den tar upp frågeställningar kring vänskap, vad en människa kan drista sig till i extrema situationer, vad riktig kärlek vill säga samt ger ett par sublima men starka kommentarer kring atombomberna som föll över Japan under andra världskriget. Slutsatserna filmen kommer fram till är dessutom långt mer provocerande än de plattityder vi vanligtvis får se i filmer som denna.

2

Efter denna otroligt trevliga överraskning var det dags att se en film från 2000-talet. Jag gav mig därför i kast med The Mist från 2007. Denna film baseras på en novell av skräckmästaren Stephen King och handlar om en far och hans son som tillsammans med andra invånare i deras hemby blir instängda i ett snabbköp samtidigt som en mystisk dimma tätnar utanför. Dimman visar sig innehålla blodtörstiga varelser vilka så fort de får chansen mer än gärna gör slarvsylta av sina offer. Samtidigt som dimman tätnar utanför verkar slitningar gruppen emellan tillslut göra snabbköpet till en minst lika farlig plats. När man gör en film som denna, som sätter människor i en klaustrofobisk och kärv situation, anser jag det viktigt att vara noga med att foto och musik hjälper till att framkalla just denna klaustrofobiska känsla. Med detta misslyckas The Mist ganska fatalt. Filmens foto känns som hämtat ur en billig tv-produktion vilket gör att det aldrig blir riktigt spännande inne i snabbköpet. Slutet gjorde mig dessutom otroligt besviken. Jag har pratat med vänner som tycker att slutet är starkt och nervkittlande, men själv upplevde jag det mer som komiskt och anser att det snarare skulle passat i en parodi på liknande filmer.

3

Det är inte ofta jag blir rädd när jag kollar på skräckfilm nuförtiden, men Magic från 1978 lyckades faktiskt skrämma slag på mig. Filmen handlar om Corky, en hämmad och inåtvänd trollerikonstnär som tillsammans med sin frispråkiga och kaxiga handdocka Fats underhåller en alltmer växande publik. Vad få människor vet är dock att Corky samtalar med Fats även utanför scen, så till den grad att det snarare verkar som att dockan kontrollerar magikern och inte tvärtom. Situationen blir alltmer allvarlig så Fats försöker övertala Corky att begå handlingar som kommer skada människor i hans omgivning. Den alltid lika briljante Anthony Hopkins spelar huvudrollen i denna film och aldrig har han varit lika otäck som här. Ja, detta inkluderar hans berömde tolkning av Dr. Hannibal Lecter. Att se honom bli mer och mer besinningslös i takt med att dockan tar kontroll över hans tillvaro får en att sitta som på nålar och ett par scener var såpass obehagliga att jag hoppade högt. Jag har aldrig förstått de människor som påstår sig bli skrämda av dockor. Förrän nu.

4

George A Romeo är en av mina storfavoriter inom skräckgenren. Han står bakom odödliga mästerverk som Night of the living dead och Dawn of the dead. Jag blev därför sugen på att se någonting han gjort utanför sin zombieserie och avnjöt därför The crazies från 1973. Filmen utspelar sig i en liten småstad där ett virus sprids vilket gör de smittande fullständigt vansinniga. Militären sätter staden i karantän men en grupp människor bestämmer sig för att försöka fly. Frågan är bara vilka i gruppen som är smittade och vilka som inte är det? The crazies påminner en hel del om 28 dagar senare och den underskattade The signal. Filmen är tät och riktigt spännande. Ett minus är dock budgeten. Där Romeo tidigare varit duktig på att vända en liten budget till något positivt och genom att sätta upp gränser för sig själv skapa en tät och gastkramande stämning blir The crazies istället på grund av sin ringa budget ibland närmast kalkonartad. Det är dock relativt långt mellan dessa moment och allt som allt är detta en film som borde tilltala alla fans av detta skräckkoncept.

5

Att ha ett skräckfilmsmaraton utan att se legenden Boris Karloff vore väl närmast helgerån och jag bestämde mig därför för att ta en titt på The body snatcher från 1945. Boris Karloff spelar här den vedervärdige Gray som hjälper en läkare att framskrida sin forskning genom att tillhanda hålla denne med färska lik vilka grävs upp på kyrkogården. Allteftersom får stadens kyrkogårdar strängare bevakning och tillslut tvingas Gray tillämpa mer bestialiska metoder för att förse läkaren med färska lik. Denna film innehåller det mesta som en gammal mysrysare från denne tid bör ha. Kusliga kyrkogårdar, galna vetenskapsmän, och en allmän spöklik och kuslig stämning. Karloff gör förmodligen sitt livs roll här och gör så att den smutsige och hotfulle Gray riktigt dryper av elakhet och ondska. En annan skräcklegend, Bela Lugosi medverkar dessutom i en liten biroll. Med andra ord borde alla som gillar gamla klassiska gotiska rysare ta sig en titt på denna pärla.

6

Vi har gått igenom ganska många olika typer av skräckfilm fram tills nu, men vi har ännu inte gottat ner oss i någon skräckkomedi. Och just sådana fanns det gott om under det glada 80-talet. Ghoulies från 1985 handlar liksom Gremlins och Critters om små jävligamen roliga monster som gör livet surt för de stackars människorna som kommer i deras väg. Monstren i denna film har sitt ursprung i ett spöklikt hus med ett mörkt förflutet. I detta hus flyttar ett ungt par in. Jonathan, killen i förhållandet, tycks bli besatt av något i huset och frammanar de elaka små monstren genom en satanisk ceremoni. Denna film är inte på långa vägar lika bra som tidigare nämda Gremlins eller Critters, men den har den där ostiga 80-talskänslan med pundiga karaktärer, härliga specialeffekter och brutal humor som alltid gör dessa filmer till ett rent nöje att titta på.

 

Text: Franz Ung

Här kan du läsa Skräckfilm med Franz del 1

15 oktober, 2013

Det här inlägget har Inga kommentarer.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *