Skräckfilm med Franz Del 1

Oktober månad är som vi alla vet Halloweenmånaden. Och för en filmnörd som jag innebär halloween skräckfilm, skräckfilm och åter skräckfilm. Det är något visst med att krypa ner under en filt med en kopp te, låta sig omslutas av höstmörkret och låta TV’n som visar den kusliga filmen vara ens enda ljuskälla under den långa, kalla kvällen.

579144_10151899252130102_602665071_n

Jag har under några års tid haft en tradition vilken gått ut på att se en skräckfilm om dagen under hela oktober månad. Då jag numera är stolt skribent på kulturbloggen är det naturligtvis mer på sin plats att skriva en löpande krönika under oktober månad om detta. Förhoppningsvis är några av filmerna nya för er och kanske får ni då lite inspiration till vilken film ni bör välja när ni tillsammans med era nära och kära och en gemensam skål popcorn vill bli skrämda från vettet.

Jag har alltid varit svag för stumfilmer, och då främst stumfilmer i skräckgenren. När var och varannan skräckfilm nuförtiden förlitar sig på billiga så kallade ”jump scares” kan det vara riktigt uppfriskande att tas tillbaka till en tid då ljud på film inte existerade och man därmed var tvungen att fundera ut andra sätt att skrämma byxorna av publiken. Jag bestämde mig därför för att inleda mitt halloweenmaraton med Dr. Jekyll & Mr. Hyde från 1920. Denna klassiska skräckhistoria handlar som säkert de flesta redan vet om den fromme och gode Dr. Jekyll som uppfinner en dryck vilken förvandlar honom till den ondsinte Mr. Hyde. Stumfilm är inte för alla, men vet man med sig att man uppskattar sådana och dessutom har en fäbless för skräckfilm bör man absolut ta sig en titt på detta alster. Den spöklika, gotiska dekoren som är så typisk för denna typ av film finns här och imponerar stort. Men filmens höjdpunkt är utan tvekan John Barrymores skådespeleri. Hans förmåga att pendla mellan den milde Dr. Jekyll och den djävulska Mr. Hyde är fantastiskt och det minspel och de gester han utför som Mr. Hyde är inget annat än fantastiskt!

1385786_10151899252605102_1446420115_n

Nästa film jag gav mig i kast med att se var Return of the Fly från 1959. Detta är en uppföljare på den briljanta The Fly vilken jag såg förra året, vilken handlade om en vetenskapsman som avsåg uppfinna en maskin med vilken människan kunde teleportera sig. Detta experiment medförde dock fasansfulla konsekvenser vilka ledde till vetenskapsmannens tragiska bortgång. I denna uppföljare försöker vetenskapsmannens son slutföra sin fars forskning. Frågan är dock om han kommer lyckas eller göra samma fatala misstag som sin far. Jag förväntade mig inte på något sett att denna film skulle vara lika bra som sin föregångare, vilken var så mycket mer än bara en fånig skräckfilm. Men även med detta i åtanke var denna film något av en besvikelse. Den alltid lika briljanta Vincent Price spelar en stor roll i denna film och han har efteråt uttryckt en frustation över att manuset han läste när han skrev på kontraktet var fantastiskt, men att manuset senare skrevs om. Under denna omskrivning ströks så gott som allt Vincent Price fann lockande och fascinerande med historien. Som tittare förstår man vad han menar. Någonstans i historien, framförallt i filmens första del, finns något kittlande och filmen har en krypande spänning. Men mot slutet faller allt som ett korthus och filmen blir istället en renodlad monsterfilm. En riktigt löjlig sådan dessutom.

vamp

Inget skräckfilmsmaraton är komplett utan vampyrer och då jag pinsamt nog aldrig sett Horror of Dracula från 1958 bestämde jag mig för att sätta tänderna (ursäkta ordvitsen) i denna pärla till kultfilm. Historien tar sin början när Jonathan Harker tar anställning som bibliotekarie hos vampyren Greve Dracula i avsikt att förgöra denne. Dock omkullkastas Jonathans planer och Dracula gör honom till en levande död. Jonathan Harkers vän, Van Helsing, får reda på vad som hänt och beslutar sig för att omintetgöra den blodtörstige greven en gång för alla. Ni som läst Bram Stokers Dracula märker säkert att denna film tar sig enorma friheter vad gäller handling och karaktärers relationer till varandra. För en annan som sett ett otal Draculafilmer känns det dock som en frisk fläkt att någon gör något nytt med denna historia. För sin tid var Horror of Dracula otroligt blodig och vådsam, men även idag har filmen en nerv och ett tempo som gör att man som tittare inte har en tråkig stund. Skådespelarna i filmen gör även ett gediget arbete, framförallt Peter Cushing som spelar Van Helsing och Christopher Lee som spelar Dracula.

tjejj

När man nu gått in på vampyrspåret kändes det lockande att se ännu en film om de lömska blodsugarna. Jag bestämde mig därför att se den tyska filmen Vampyr från 1932. Filmen utspelar sig på ett slott och handlar om David Gray, vilken anländer till slottet som gäst och där får uppleva allehanda obehagligheter som tycks vara kopplade till en ond vampyr. Detta alster bör egentligen betraktas mer som en konstfilm än en skräckfilm och den kräver otroligt mycket av tittaren. Handlingen kan ibland te sig förvirrande, vissa partier är långsamma och filmen är ett mellanting mellan stumfilm och talfilm. Ger man dock filmen en chans och ser den med rätt sinnesstämning får man en oförglömlig upplevelse. Framförallt det visuella i filmen är riktigt förtrollande och det surrealistiska fotot ger en verkligen intrycket av att befinna sig mitt i en ond mardröm. Som sagt, inte en film för alla, men om du inte har något emot att bli utmanad av filmen du ska se borde du ge denna en chans.

dörr

Känner man sig efter detta mätt på vampyrer och istället vill se en klassisk spökfilm bör man kolla in The Uninvited från 1944. Denna film handlar om ett syskonpar som beslutar sig för att köpa ett stort hus för ett väldigt överkomligt pris. De upptäcker dock alltför sent att det låga priset säkerligen beror på att huset tycks vara hemsökt. Alla klassiska element som brukar finnas i en sådan här historia finns även här. Detta är dock till filmens fördel och även om den inte är särskilt otäck är det mysigt familjärt att njuta av spöklika händelser som ljus som slocknar utan anledning eller böcker vars sidor bläddrar till synes av sig själva. Ett riktigt spännande mysterium ligger dessutom bakom spökerierna, vilket det som tittare är en fröjd att följa. Det värsta med sådana här filmer brukar vara huvudpersonerna som oftast är osympatiska och korkade bara av anledningen att filmen ska kunna hålla sin fulla längd. Huvudkaraktärerna i The Uninvited är dock riktigt sympatiska och där man i vanliga fall slår sig på pannan och skriker till TV’n att man själv minsann skulle agerat så mycket mer rationellt i en liknande situation är karaktärernas handlingar och resonemang här alltid logiska. Gillar man spökhistorier bör man ge denna film en chans.

 

9 oktober, 2013

Det här inlägget har 1 kommentar.

  1. Marcus Ehrenholm skriver:

    Kul att se att någon annan publicerar välskrivna inlägg om skräckfilm.
    Kika gärna in på min blogg, där jag dagligen skriver om just skräckfilm.
    http://ohlovelygore.blogspot.se/

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *