Egenmäktigt förfarande – en filosofisk betraktelse över kärlekens väsen

Skribent:

egenmaktigt-forfarande-en-roman-om-karlek

Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek
Författare: Lena Andersson
Förlag: Natur & Kultur
Utgiven: 2013-08
ISBN 978-91-27-13699-1

Jag tycker om att läsa Lena Andersson kolumner i Dagens Nyheter. De får mig att se på världen ur lite andra synvinklar än jag är van vid och inspirerar till nya sätt att tänka på. Nu har hon skrivit en bok om kärlek och jag blev väldigt nyfiken på den. Det är en tunn liten bok men innehållet verkar genomtänkt till varje punkt.

Här finns ingredienser som i vilken kärleksroman som helst – den ”store”, lite äldre manlige konstnären, kvinnan som faller pladask och blir stormförälskad, de bådas olika agendor och skilda känslomässiga engagemang. Det handlar om Ester Nilsson, 31 år, poet och essäist, som lever ett intellektuellt och förnuftigt liv tills hon handlöst faller för och förälskar sig i konstnären Hugo Rask. (Någon skribent påpekade en viss likhet med verklighetens Roy Andersson, vilket jag kan hålla med om).

Det ovanliga med romanen är inte själva kärlekshistorien, som finns i många versioner, utan den genomgripande och genomskådande analysen. Filosofiskt abstrakt snarare än psykologisk, nästan matematisk i sin exakthet. Många lär känna igen sig, från det eviga ältandet till de svåra känslorna. Känslorna tycks nästan enbart beröra just kärleksföremålet, allt annat blir oväsentlig, T ex så berörs ytterst schematiskt uppbrottet från Esters sambo, som säger sig älska henne.

Men detta är som sagt ingen vanlig kärleksroman utan en kvalificerad filosofisk betraktelse över livet och människan med frågor och förklaringar som byggs upp i algoritmisk form.

I motsats till författaren Lena A. så har bokens Ester N. i många situationer en färdig världsbild – när han nu hade gjort eller sagt si eller så måste det ju betyda att…. osv. Hon tror att det alltid finns något att ”förstå”. De två huvudpersonerna har olika uppfattningar om hur världen ser ut. Enligt den ena är den oundvikliga följden av att två personer är kära i varandra att de förenas och lever sina liv exkluderande tillsammans, enligt den andra betyder det den optimala friheten där en eller flera kärlekar kan få plats. Mycket en fråga om hur vardagslivet ska organiseras.

I slutet av boken får Ester en present av Hugo, boken ”Utilitarismens olyckliga konsekvenser”. Man anar vad han vill säga med detta: ekvationen är olösbar, den maximala nyttan som båda var och en eftersträvar sammanfaller inte i praktiken.

Även om Ester kommer långt i sin analys så slutar boken för mig lite otillfredsställande med en hel del frågor obesvarade. Men konstigt vore väl annars, här finns material till många fler romaner. Den här boken är spännande med skickliga iakttagelser och lättläst trots det komplicerade ämnet. Jag kan varmt rekommendera den.

Text: Vivian Gustin

5 september, 2013

Det här inlägget har 8 kommentarer.

  1. […] önskar att jag fångats av den filosofiska betraktelsen, att språket förtrollat mig, att jag i någon mån kunnat identifiera mig med huvudpersonen, att […]

  1. David Zander skriver:

    Fantastisk bok! Just det här med Roy Andersson tycker jag är en svår punkt, jag slits mellan känslan av att det inte spelar någon roll och att det är dumt att nysta i, och känslan av att man får leka detektiv för en stund. Är det taskigt mot en otroligt bra bok om man vill gräva i dess mysterier?

    För visst känns det som Roy Andersson, inte bara i de ytliga likheterna (äldre samh’llsgranskande konstnär med studio där unga assistenter hänger och gör trompe l’oeil-kulisser) utan även i detaljer. Som att Roy Anderssons Studio 24 ligger på Sibyllegatan 24 vilket gränsar till Kommendörsgatan där Hugo Rask ska hålla till. Och att det ligger runt hörnet från Hotell Mornington, och med ett 7-11 på hörnet. Eller att Roy Andersson gillar bilden av folk som trängs i busskurer i regn. (http://acriticapart.com/wp-content/uploads/2010/03/Rain.jpg).

    Om Dragan har en verklig förlaga kanske rä för mycket att spekulera i, men onekligen verkar Roy Andersson (efter en titt i bans blogg) ofta hänga med sin mångårige medarbetare och cinematograf Istvan Borbas.

    För att testa teorin tänkte jag mig att om det nu finns en så verklig basering och det är Roy Andersson så borde Lena Andersson ha gjort en intervjuartikel med filosofiskt tema på samma sätt som Ester gör i boken om Hugo. Det tog bara en snabb googling för att hitta en sådan artikel från 00-tal nummer 8, där de samtalar om godheten (http://butik.10tal.se/product/00tal-nr-8-2001-godhet). Artikeln verkar ha skrivits 2001, när Lena bör ha varit 31 år och Roy 58.

    Det känns som sagt besvärligt, när man till del vill utforska det här som en gåta, men samtidigt inte vill inkräkta på en färfattares litterära verk som bör få vara fritt i sig från verkligheten. Men samtidigt finns det någon form av Hänt Extra-porrig tillfredställelse i att läsa boken och känna att man läser om något som hänt på riktigt. Och det är väl det jag känner för boken i stort, att den aldrig kan vara särskild från verkligheten eftersom den skildrar något så påtagligt i våra liv. Att jag själv haft både Hugos och Esters roll i relationer gjorde läsningen (och bokens skoningslösa humor) så mycket större för mig, vare sig den handlar om Roy Andersson eller inte.

  2. Lina Forss skriver:

    Jag vill så gärna svara, och få svar av David Zander! Jag läser just nu boken med penna i hand, rynkor i pannan, skratt i halsen, ångestens strupgrepp, smärta i hjärtat, skam i hela hjärnan och rodnad på kroppen av denna briljanta bok – som bara måste vara sann. Förstår ni hur jag tänker, jag som har varit kvinnan, den älskande intelligenta briljanta men dumma dumma kvinnan som vi blir till när kärleken kör sitt eget regelverk. Står där med skam över hur jag undlät mig, nedlät mig, tillät mig – och skulle samtidigt aldrig velat vara utan. Och visst är analysen klockren, utifrån ett normativt kvinnligt perspektiv som säkerligen är utbytbart på vilket genus som helst i fördelandet av de maktförhållanden författaren tilldelar den älskande och den älskade, men det som förtvivlar är att boken är skriven av en kvinna – missförstå mig rätt. För det jag vill veta nu, så innerligt gärna, David, du som har haft både Hugo och Esters roll, säg säg, stämmer det åt och från båda håll? Är det så man tänker och känner och agerar när man inte vill?

    Så innerligt tacksam för ditt svar!

    Lina

  3. David Zander skriver:

    Jag gissar att Hugos agerande hade beskrivits lite annorlunda om det här hade varit Hugos bok, det blir ju naturligt i och med vår fantastiska inblick i Esters tänkande att vi stängs ute från Hugos och bara ser handlingarna, så som de tolkas av Ester.
    Men vi ser ju i exempelvis Esters beteende gentemot sitt ex hur det kan se ut från båda hållen. Hur lätt hon släpper honom, och hur hon tar kontakt med honom när det passar henne och sedan är frågande när han reagerar precis som hon gör på Hugos beteende.
    Till del kan jag känna att det som präglar Hugos beteende, vilket jag kan känna igen mig i, är att hans beteende och vilja skiftar. Där Ester är säker på vad hon vill och kan följa en klar linje med allt mer besatt intensitet så tolkar jag Hugo som inte medvetet förvillande, utan som personligt velande; ständiga kast i avsikterna. Jag kan känna igen hur man växlar mellan viljan att vara nära och ett behov av distans när närheheten väl uppstår. Hugo uppskattar ju tydligt Esters smickrande intresse, men det är ju samtidigt inte svårt att se hur han skräms av hennes besatta tendenser. Jag kan även mycket väl känna igen den vilja att ”vara snäll” eller ”göra rätt” som man i rolen som relationsskurk kan känna. Där Ester ser en elak lek i hans sporadiska sms och presenter (”som han väl ändå måste mena något med”) ser jag en person som är konflikträdd och som hela tiden vill försöka släta över, att försöka starta den typ av neutral och vänskaplig relation som Ester tydligt inte är redo för. Hugo-karaktären mår som bäst när han har en enkel relation fri från konflikter och agg; en både fri och förtroelig relation. Vilket krockar med att Ester enbart kan erbjuda en nära och bindande relation eller en total avsaknad av kontakt. Vilket gör att Hugo som en förvirrad elektron hoppar mellan dessa två lägen.

  4. Elin skriver:

    Håller med dig, men äntligen har jag hittat en bok som svarar på en del av mina frågor och gör mitt minne av Egenmäktigt förfarande bättre!
    Hugo – en Rask historia är en nyutgiven parafras på Egenmäktigt förfarande, den är skriven av Manne Johansson och berättas ur Hugos perspektiv. Jag dök på den av en slump på adlibris och den visade sig vara så läsvärd. LÄS DEN!

  5. Lars LaRue skriver:

    ”I en roman är det ett brott att vara färglös. Intressanta och spännande figurer står författarens och läsarens hjärta närmare och tillkänns särskilda rättigheter utan att det särskilt motiveras. Därför är det omöjligt att lösa allvarliga moraliska problem med hjälp av romankonsten” skriver Horace Engdahl i ”Den sista grisen”.
    Hugo håller med trots att han gör allt för att lösa sina moraliska problem i romanen ”Hugo – en Rask historia”
    En humoristisk och lättläst parafras på ”Egenmäktigt förfarande”. Läs den!

  6. Lars LaRue skriver:

    Hugo i ”Hugo en Rask historia” är en snäll, trevlig och självupptagen kille som gillar kvinnor, mat och vin.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *