Maya Rygaards utställning ”Sag mir wo die Blumen sind” på Edsviks konsthall i Sollentuna handlar om hur barn upplever krig och tar sin utgångspunkt i de många barn som skeppades från Sverige till Finland. Det är måleri, film, installationer och fotografier som alla kretsar kring hur krigsupplevelser påverkar barnet och det unga sinnet. Med sin utställning vill hon hjälpa människor att minnas och tala om sådant som är svårt, men också dra lärdom och koppla våra känslor till aktuella händelser. Hon skriver själv att uställningen skapats på sina egna historiska preferenser runt mänskligt lidande och hur krig i dess vitt skilda skepnader påverkar barnen och den unga känsliga människan. Och det är lika aktuellt idag.
Det är dämpad belysning och dova färger. Många tavlor är mer antydningar än tydliga motiv. I det dova och vita finns röda kors, det återkommer bland annat på en installation av säckar. I mitten av ett rum står en krigsmotorcykel från 40-talet med en nallebjön i sidovagnen. Vi ser barnkläder och säckväv, pyttesmå barnskor av äldre snitt. Ett mindre fotografi från 1944 associerar direkt till gårdagskvällens fruktansvärda bilder från Syrien där barn blivit offer i kriget av vad man tror är kemisk krigsföring. Ett annat motiv är björkar – de står för hopp, sade en besökande kvinna som också skrivit en dikt som fanns med i utställningen.
Utställningen är mycket stark och det känns direkt i uställningens första rum. I bildspel ser vi de finska krigsbarnens ankomst till Sverige och jag associerar till dagens ensamkommande flyktingbarn. Alla borde se denna utställning. Inte minst de boende i Saltsjö Boo borde ta sig en tur till Edsvik. Vi behöver påminnas och minnas, och vi behöver se historien som upprepar sig idag.
Text: Anna Vikström
Maya säger
Några minnesvärda citat ur den enastående feedback på Maya Rygaards utställning ”Sag mir wo die Blumen sind” på Edsvik konsthall, känslor och tankar som enskilda besökare klätt i ord:
– Det var väldigt känslosamt att gå runt på utställningen men den största reaktionen kom på söndag morgon. Jag låg kvar i sängen en stund när jag hade vaknat. Tankarna gick tillbaka till dina tavlor och installationer och tårarna bara strömmade nedför mina kinder.
– Vi var helt andlösa, berörda, tårar rann och vi var sist kvar på utställningen i lördags. När vi kom ner från övervåningen hade du åkt. Så här kommer istället mitt tack och min kram. Det är så himla bra, det tar rakt in i magen och i hjärtat. Vilket viktigt arbete du gjort! Och så aktuellt.
– Konst är mitt stora intresse och jag brukar alltid spana efter något spännande. Detta var mitt första besök på Edsvik och jag hade väntat mig en sedvanlig konstutställning. Men vilken omtumlande, gripande och känslosam upplevelse det blev för min del som jag skulle klivit in i en helt annan värld. Budskapet är så dagsaktuellt vilket fick mig tänka: vad har vi lärt oss av historien?