Kulturbloggen möter Jagwar Ma

jagwar

Jagwar Ma – en ur Sydney sprungen duo som utgörs av Gabriel Winterfield och Jono Ma – debuterade redan 2011 med singeln Come Save Me. När debutalbumet Howlin landade tidigare i år kändes det lika mycket som ett rymdskepp som en tidsmaskin, ett kalejdoskop av retro-futuristiskt sprakande färger som förenade dansmusik med rockinstrument på ett sätt världen inte skådat sedan början av 90-talet. Liksom bara av farten tycks alltifrån 60-talspop (Let Her Go) till chillwave (Backwards Berlin) och sockersöta Beach Boys-melodier (That Loneliness) ha smugit sig in i deras DNA. I samband med att Hultsfredsfestivalen ägde rum i Sigtuna utanför Stockholm mötte Kulturbloggen, strax innan det var dags för soundcheck, upp ledsångaren Gabriel Winterfield i ett av alla de tält som fanns uppställda i festivalens backstageområde.

Kan du berätta lite om hur ni bildades och hur ert debutalbum tog form?

Gabriel: Jono och jag spelade i andra band tidigare, vi började bara göra musik tillsammans på skoj men upptäckte snart att vi tyckte om det. I början hade vi egentligen inte några visioner – vi gjorde bara musik som vi själva tyckte om – sedan spelades albumet in under det gångna året.

Men ni startade upp bandet 2011, eller hur?

Gabriel: Då släppte vi Come Save Me. Vi spelade in låten i september vilket är sommar i Australien, sedan klippte Jono ihop en video som vi lade ut på YouTube. Klippet drog till sig uppmärksamhet från skivbolagsfolk i Europa. Då tänkte vi att vi kunde göra ett större släpp, så vi tog ner videon och gömde oss i ett år för att sedan komma tillbaka återuppstådda med ett helt album.

Hur kom ni i kontakt med européerna?

Gabriel: De kontaktade oss genom YouTube. De skickade ett meddelande och sedan ledde det enda till det andra. Vi hade skrivit ut våra e-postadresser ifall någon skulle visa sitt intresse, vilket de gjorde.

Ni tycks hämta inspiration från flera olika genrer. Hade ni några särskilda ljudbilder i åtanke när ni skrev låtarna?

Gabriel: Jag och Jono försökte imponera på varandra i studion, vår musiksmak täcker det mesta och dessutom kommer vi ju båda från DJ-bakgrunder. Vi kunde ta en lunch eller något och lyssna på en låt för att sedan gå tillbaka in i studion och göra den exakta motsatsen till låten vi precis lyssnat på – vid andra tillfällen kunde vi säga ”vi gör ett gitarrsolo som påminner om den där James Brown-låten”. Uncertainty handlade till exempel helt och hållet om att göra någonting funky med staccato-gitarrer. Vi kände – och dansade oss – fram genom hela albumet. Dans är en konstform som jag verkligen gillar, att använda kroppen som ett instrument – jag är nog mer primal av mig – jag gillar att känna, sjunga och dansa medan Jono är mer insatt i techno-biten, så han gillar att programmera elektroniska ljud. Det är lite som människa möter maskin, vi rör oss fram och tillbaka hela tiden. När det kommer till inspiration finns det nog ett antal band vi skulle överväga att kalla våra förfäder, vi älskar till exempel Chemical Brothers och Aphex Twin, men även band som Portishead – att få spela med såväl dem som My Bloody Valentine idag är en ära.

Vissa element i er musik påminner mycket om 90-talet då dans och rock möttes på ett sätt som världen inte hade skådat tidigare.

Gabriel: Jag känner mig definitivt hemmastadd i vissa delar av 90-talet – men jag är tjugotre år så jag är för ung för att egentligen kunna minnas något. Jono är visserligen ett par år äldre än vad jag är, men han är också för ung. Vi älskar 90-talet, men jag tror att vi blickar tillbaka på samma sätt som folk i mina föräldrars ålder som precis missade 60-talet, men som älskar det just därav. De som faktiskt upplevde 60-talet säger snarare ”det var häftigt, men inte så häftigt”. Känner du till uttrycket ”rose-tinted glasses”? Att du bara ser det positiva i något. Så är det nog för mig när det gäller 90-talet. Jag älskar slutet av 90-talet då allting skulle vara så futuristiskt.

Jag upplever er musik som både futuristisk och retro på samma gång.

Gabriel: Jag tror bara att vi gillar väldigt mycket olika typer av musik, jag kan inte härleda det till någonting annat – samtidigt lyssnar jag egentligen inte längre på lika mycket musik som jag brukade. Det är lite ironiskt att i intervjuer så ofta bli tillfrågad vilken slags musik man lyssnar på – jag skapar musik, om jag vill höra något skriver jag det själv. Man I Need är definitivt en låt som handlar om att göra slut med någon. Min flickvän som jag hade då sa ordagrant ”you’re not the man I need” eftersom jag aldrig var hemma, jag var bara iväg och gjorde musik hela tiden, så det blev vår version av The Supremes Respect. Hela tiden sa jag till henne att det skulle lösa sig, att jag en dag skulle komma hem med skörden, men jag antar att hon inte kunde vänta. Hela den perioden var ganska rolig faktiskt. Jag och Jono levde i isolation medan våra privatliv höll på att rasa samman – vi är ganska nöjda nu, men det är mycket sorg på albumet – Come Save Me är vår version av The Beatles Help!.

Det är mycket 60-tal över albumet, utöver redan nämnda The Beatles förs tankarna ofta till The Beach Boys.

Gabriel: Definitivt, sakerna de gjorde var riktigt häftiga. Hela grejen med 60-talet är att inspelningarna från den tiden låter så ärofulla, förstår du vad jag menar? Väldigt runda och varma – de låter bokstavligen talat gyllene – och jag tror det är svårt att återskapa det soundet idag även om det helt klart var något vi eftersträvade, speciellt genom att lägga flera olika lager av harmonier på varandra.

Det dyker alltid upp massa australienska band som slår igenom internationellt. Tycker du att Australien är en mer inspirerande plats för musiker än andra platser i världen?

Gabriel: I vissa fall, men det beror på vad du vill göra, jag skulle köpa ett album även om det var tolv låtar inspelade akustiskt på en öde ö – bara låtskrivandet var tillräckligt intressant – och hur mycket skulle det kosta? Ingenting, det är något du kan göra i ditt eget sovrum, så jag tror att det i slutändan bara har att göra med hur kreativ du kan vara. Jag gillar begränsningar. Ikutaro Kakehashi som grundade Roland-företaget skrev en bok för inte så länge sedan som heter I Believe in Music där han ur en väldigt filosofisk ståndpunkt beskriver hur begränsningar kan fostra kreativitet. Istället för att köpa en synth som kan göra allting åt dig köper du en synth som enbart har en ljudinställning och en uppsättning parametrar – det driver faktiskt kreativiteten, så för att återknyta till det du sa tror jag på sätt och vis – eftersom Australien är så isolerat – att vi lärt oss att hushålla med begränsade resurser. Fast vi spelade in det mesta av albumet i Frankrike ändå.

Varför döpte ni albumet till Howlin?

Gariel: I början var det namnet på Uncertainty, den andra låten på skivan, sedan tyckte vi att det var en passande titel för hela albumet. Det är en referens till Howlin’ Wolf – såklart – men också till det faktum att det på gården i Frankrike där vi spelade in majoriteten av albumet bodde en hund som hette Whiskey. På morgnarna brukade vi yla åt henne så svarade hon. Det tyckte jag om, det kändes lite som att återvända till naturen.

Vilka är Jagwar Mas ambitioner för den närmsta framtiden?

Gabriel: Jag vill bara att det ska bli större och större – inga reservationer, jag vill spela inför så många människor som möjligt – sedan är ambitionen att få alla som kommer och ser oss att känna att de är del av någonting. Självklart ska vi göra ett till album, men det blir om ett tag. När en film går bra och om handlingen tillåter vill du ju att det ska komma en uppföljare. Kanske det här är som den första Terminator-filmen, kanske nästa album blir som tvåan – den ena är lite råare – men det är två av mina favoritfilmer så det kanske kan bli en cool mall.

Foto: Emma Andersson

2 juli, 2013

Det här inlägget har Inga kommentarer.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *