Skivrecension: Mavis Staples – One True Vine

Skribent:

mavis

Artist: Mavis Staples
Titel: One True Vine
Betyg: 4

Vissa röster trasas sönder av åren, andra blir bara starkare. Mavis Staples röst tillhör definitivt den senare kategorin – hon sjunger med samma kraft idag som hon gjorde på sextiotalet i Staple Singers. Det är klart att det hörs att hon är över sjuttio, men de åldrade stämbanden gör bara hennes röst snyggare, mer bluesig. Bluesen har alltid funnits i Mavis Staples musik, ända från den första tiden med Staple Singers. Deras soul- och gospellåtar hade ofta ett snyggt stråk av blues.

Mavis Staples nya skiva börjar starkt, öppningsspåret Holy Ghost är intensiv. Det är en Low-cover, men Staples får den att låta som om den vore skriven speciellt för henne. I Staples version blir den ett stycke stämningsfull americana. Skivans andra spår, Every Step, fortsätter i samma stil. Det är gospel, men med breda rötter, tydligt färgad av andra inslag i den amerikanska musiktraditionen. Efter de två första låtarna ändrar skivan karaktär, rör sig över till mer traditionell soul och gospel. Det är synd, även om Staples kan göra fantastisk soul/gospel så blir det intressantast när andra influenser får ta över. På alla hennes senare skivor har också de starkaste spåren varit de där hon vågat sig längst bort från sitt mest inrutade territorium.

One True Vine är precis som förra skivan ett samarbete med Wilco-sångaren Jeff Tweedy. Han har producerat skivan, skrivit tre av låtarna och står för en hel del av musiken (förutom bakgrundssång så spelar han bland annat gitarr, bas och orgel på skivan). Att det är ett lyckat samarbete märks särskilt i de låtar som Tweedy skrivit till Staples. Alla tre är fantastiska låtar, och extremt väl anpassade till Staples röst och uttryck. Deras förra samarbete (skivan You Are Not Alone) fungerade inte alls lika bra, och blev ofta rätt menlös. One True Vine är bättre, men hamnar ändå ibland också där: lite för utslätat, lite för lättlyssnat. Den här tendensen är också skivans stora svaghet, tendensen att röra sig mot det som brukar kallas ”middle-of-the-road” – musik som är så lättsmält att alla ska kunna lyssna på den. När skivan är som sämst är den faktiskt riktigt tråkig, trots Mavis Staples fantastiska röst. Men ändå, det är nånting med hennes röst, nångoting magiskt, och när skivan är som bäst så är det fängslande musik, helt i klass med det bästa hon gjorde på sextiotalet.

Text: Felix Lindén

26 juni, 2013

Det här inlägget har Inga kommentarer.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>