Titel: Katedralernas mysterium
En esoterisk tolkning av de hermetiska symbolerna i det stora alkemiska verket
Författare: Fulcanelli
Översättare: Kjell Lekeby
Förlag: Vertigo förlag
Utgiven: 201305
ISBN 9789186567088
Fulcanelli är en pseudonym för en mystisk alkemisk författare. Det finns delade meningar om vem denna författare i själva verket är. Eugène Canseliet, en lärljunge till den mystiske, Jean-Julien Champagne, bokens illustratör, eller ingenjören Paul Decoeur.
Katedralernas mysterium gavs ut år 1926, men detta är första gången den översatts till svenska. Canseliet gav ut boken efter det att Fulcanelli lyckats med det alkemiska verket och försvunnit. Målet för denna mot-vetenskap är ju att nå De vises sten, det största mysteriet, fullkomlighets fullkomlighet, då blir adepten kosmopolit utan borgerligt namn på ständig vandring.
I boken kan man följa författarens utforskning av gotiska utsmyckningar i kyrkor och katedraler från medeltiden. Den gotiska kyrkan är det alkemiska templet framför andra och enligt Fulcanelli uppfördes de stora katedralerna av de medeltida frimurarna för att säkerställa överföringen av den hermetiska läran och dess symboler.
I katedralernas skrymslen döljer sig ännu resterna av en folklig tro av förkristet ursprung i form av reliefer, glasfönster och skulpturer, som han tolkar utifrån alkemins principer, inte de religiösa. Den gotiska katedralen bör enligt honom ses som en helgedom för tradition, för vetenskap och konst, inte som ett verk enbart ägnat åt glorifiering av kristendomen. Den bör betraktas som en förtätning av idéer, strävanden och folktro, som man kan hänvisa till när det gäller att tränga in i förfädernas tankevärld. Katedralen är ett förhärligande av tanken, konsten och vetandet. En encyklopedi över medeltidens hela vetande.
Notre-Dame i Paris är ett av de bästa exemplen på alkemisk symbolik i kyrkorna, enligt Victor Hugo ett av de mest tillfredsställande sammandragen av den hermetiska vetenskapen.
Enligt Fulcanelli föredrog arkitekter, målare och skulptörer i renässansen konst att förhärliga sig själva framför att förhärliga konsten, där härskar alltså skapandet över idén som fördunklas. I det gotiska mästerverket däremot är skapandet underkastat en idé.
Meningen är att visa dem som utforskar det ockulta den vetenskapliga sanningen som döljes i symbolerna. Men det är ingen bok som är lätt att tyda, eftersom författaren inte vill tillkännage sanningen om mysteriet utan portionerar ut den här och där under läsningen, för att endast den skarpsinnige sökaren ska förstå sammanhangen.
I Fulcanellis metod ingår bl a att antyda de alkemiska hemligheterna med hjälp av fonetisk cabala, som bygger på ljudlikheter i stället för stavning.
Boken innehåller många lärdomar, bland mycket annat får vi veta att Platons anamnesis är ett sätt att återfinna den förlorade kunskapen som vi har slumrande inom oss, att om vi lyssnar till Sokrates daimon kan vi bli upplysta av det gudomliga ljuset, att Rota, hjulet, är den alkemiska hieroglyfen för den tid som erfordras till den filosofiska materiens kokning och att ett redskap som utnyttjas i Det Stora verket, Athanoren är den hemliga ugnen med två eldar, en potentiell och en virtuell.
Vi får också många spännande förklaringar av alkemiska uttydningar, tex av tuppen, som är sinnebilden för Merkurius hos hedningarna och för uppståndelsen hos de kristna.
I ett efterord i boken skriver Christer Böke, praktiserande alkemist, som har ägnat sig åt att förstå Fulcanelli, om spekulationerna kring Fulcanellis person samt dennes alkemiska metod.
Den svåra texten med många komplicerade kosmiska formler och ekvationer blir något lättare att läsa och förstå eftersom bokens sidor är luftiga med glest mellan raderna och med många bilder.
Som ”oinvigd” har man ändå svårt att förstå allt, men det har ändå varit spännande att få en viss inblick i den alkemiska metoden, som jag inte visste något om innan.
Vivian Gustin