Voltfestivalen firade 5-årsjubileum (2009-2013) på Uppsala Konsert och Kongress
Lördagen den 8e juni 2013
Alltmedan den elektroniska musiken har fått allt större fotfäste inom både den konstnärliga och kommersiella musikindustrin har Volt, endagsfestivalen för elektronisk musik, vuxit sig allt starkare och fått en central roll inom populärkulturen. Tyvärr gjorde arrangörerna ingenting speciellt av det faktum att festivalen fyller fem år, mer än att det omnämns på reklamaffischerna, och det känns som en upplaga i mängden.
Lyckligtvis är inte det så illa heller. På översta våningen återfinns två barer med varsin DJ, och mellan dem fanns bland annat en iPad som var inkopplad till en storbildsskärm körandes applikationen C3n Play (som håller på att lanseras via App Store, förväntas dröja ytterligare en månad) där besökare kunde gå fram och trycka och dra på skärmen så nya pulserande ljud växer fram. Mycket intuitivt. På andra sidan återfanns flertalet vinylspelare där besökarna uppmanades flytta nålen över de snurrande skivorna för att ändra den nuvarande ljudbilden. Enkelt men roligt! I stora salen bjöds det på en spektakulär ljusshow, LSR 3.0, som pendlade mellan minimalistiskt och bombastiskt. Eftersom hela rummet var nedsläckt var de tunna laserstrålarna de enda ledtrådarna till arkitekturen och andra personers närvaro. Lika imponerande som filosofiskt inbjudande.
På bottenplanet i foajen spelade också flertalet DJs, bland annat Fatima al Qadiri som blandade mörk och studsig techno med färgstark hiphop. Tyvärr återfanns många stereotypiska kvinnoskildringar inom hiphopen som skar sig bland den stora skaran folk som stod och dansade; men antagligen var det också poängen, att folk som rör sig till rytmer i danser i alla fall intellektuellt får stanna upp och fundera över vilka populärkulturella bilder som sprids av ”det andra könet”.
På plan 3, sal B, spelade den San Francisco-baserade artisten Holly Herndon som skapar ambivalent ljudkonst genom att t.ex. andas ut i micken och sen omvandla ljudet till elektronisk musik – och få det att låta som en ljuv havsbris. Mycket gemytligt! I samma sal, senare under kvällen, spelade den japanska konstnärinnan Kyoka som vanligtvis jobbar som musiker och kompositör i Tokyo och Berlin. Det var hennes första spelning i Sverige, och det märktes på publiken att de gillade de mörka tonerna: det visslades och dansades i hela publikhavet. De pop-experimentella rytmerna gick alltså hem här också.
På samma plan, i sal C, spelade bland annat Baba Stiltz tidigare under kvällen. På mig gjorde han inte så starkt intryck, men med flertalet stora musiker och producenter i ryggen vet jag att det var många som gillade att färdas den musikaliska allé hans musik ändå utgör. Någon som också lockade mycket folk, så pass att det inte gick att stänga dörrarna eftersom besökarna ringlade utanför salen, var Andreas Tilliander som förra året spelade under namnet Mokira och i år under projektet TM404 – som också speglar hans mer analoga skapande av elektronisk musik. Under riggandet av sin utrustning berättar han med skrattet i halsen om hur han stannat på vägen och köpt sin halvtrasiga utrustning bara för denna spelning. Och när han senare slår med sin hand på fläktarna så mullrar det som under värsta åskan. När det blandas med hans mörka och dansanta toner är publiken som i extas.
Under hela kvällen visades K Special-dokumentären ”Ström åt folket” som mycket ingående redogör för hur den elektroniska musiken utvecklats – och samhället med den. Hur den lilla rörelsen som ansågs ful och nördig kunnat explodera och bli nutidens arenarock. Passande nog avslutas kvällen med ett Dj-set av Håkan Lidbo som även han bjöd på en resumé över sin musikaliska historia. Mycket värdigt avslut!
Text och foto: Fredrik Gertz
