Kulturbloggen möter Two Door Cinema Club

two

Den nordirländska indierock-trion Two Door Cinema Club bildades redan 2007. Snabbt fick de ett rykte om sig för sina intensiva liveshower, men det var först när debutalbumet Tourist History 2010 gavs ut via den franska Kitsuné-etiketten som genombrottet kom. Idag tillhör de Storbritanniens mest hyllade liveakter med spelningar på såväl Glastonbury som Coachella i bagaget. Kulturbloggen mötte upp bandets gitarrist Sam Halliday, samt basisten Kevin Baird, i samband med spelningen på Debaser Medis i början av maj.

Ifjol såg er andra fullängdare Beacon dagens ljus. Var det något särskilt ni ville göra annorlunda från debuten två år tidigare?

Kevin: Vi ville nog att det här albumet skulle kännas mer som ett album. Första albumet var ju en samling låtar vi hade skrivit från det att bandet bildades. Det enkla med att släppa sitt första album är just att man kan välja mellan ett större urval av låtar. Med Beacon ville vi även ha med några nedtonade ögonblick, så att känslan förändras genom albumets gång.

Känner ni fortfarande samma entusiasm som när ni släppte första albumet? Är det till exempel fortfarande lika kul att turnera världen runt?

Sam: När det kommer till att spela live känner vi oss definitivt med erfarna, det är inte alls samma blinda entusiasm som när vi turnerade i USA och såg New Yorks gula taxibilar för första gången – men det konstiga med vårt andra album är att det på förhand kändes som att vi visste vad vi höll på bara för att sedan inse att vi fortfarande inte har någon aning. Det finns ingen färdig formel, vi har till exempel aldrig tidigare tvingats handskas med att ha förväntningar på oss. Vi har heller aldrig arbetat med en känd producent och vi har aldrig haft möjligheten att spendera mer än tre veckor i en inspelningsstudio, så det var massa nya erfarenheter och det är nog därför bandet fortfarande finns kvar – eftersom vi fortfarande blir uppspelta och känner motivation till att prova på nya saker. När man inte längre känner så, då blir det som ett jobb och det är då det är dags att lägga av.

Vilka låtar på nya albumet tycker ni själva hade passat sämst in på Tourist History?

Kevin: En låt som Spring hade antagligen inte passat så bra på första albumet. Den är för atmosfärisk, mindre rakt på sak och inte lika gitarrdriven. Den innehåller några vackra ögonblick som absolut inte hade passat på förra albumet.

Sam: Man skulle kunna säga att första albumet var vår födelse som låtskrivare, den innehåller några av de första låtarna vi skrev. Bristen på experimentation när det kommer till ljudbilder och låtstrukturer, det var något vi ville göra annorlunda den här gången. Så själva känslan som genomsyrar låtarna på Beacon skiljer sig medvetet från det vi gjort tidigare. Titelspåret, som kommer sist på skivan, hade definitivt inte passat in på Tourist History.

Inspelningsprocessen, var den annorlunda den här gången?

Sam: Låtskrivandet var den enda punkten vi försökte upprepa oss själva på. När vi skrev första albumet hängde vi på Alex vind och gjorde musik enbart för vårt eget nöjes skull, inte för någon annan. Det försökte vi återskapa. Så vi flyttade från London till Glasgow tillsammans. Vi hade vår utrustning med oss, så vi kunde spela när vi kände för det. Vi försökte ha roligt och inte forcera fram något. I London måste du hyra studiotid – och eftersom det är så dyrt med studiotid måste du tvinga fram något när du väl är där. Nu kunde allting komma naturligt. Men inspelningsprocessen var väldigt annorlunda, vi packade våra väskor och drog till Los Angeles. Där var vi i två månader tillsammans med Jacknife Lee som är en av världens bästa producenter, så det var väldigt annorlunda.

Kevin: Frestelsen för många band som ska göra sitt andra album och inte har en genomtänkt idé av vad de vill åstadkomma – som glömmer bort var som fungerade i början – är att försöka dölja det genom att gå in i en exklusiv studio. Vi behöver inte vara i en löjligt dyr studio, vi skulle ändå inte förstå hur någonting fungerade. Vi behövde bara sitta i ett rum med våra gitarrer. Det viktigaste för oss var att behålla enkelheten från första albumet.

Tyckte ni Glasgow var en inspirerande stad?

Kevin: Nej, snarare i Los Angeles i så fall, där vi konsumerade och diskuterade extremt mycket musik – inte bara vår egen – tillsammans med Jacknife Lee. Det och att vi bodde såpass nära stranden bidrog till den positiva stämningen som albumet behövde. Innan vi drog till Los Angeles var musiken inte lika munter.

Vilka ämnen inspirerade er till att skriva låtarna?

Sam: När vi åkte till Glasgow hade vi egentligen ingenting att gå på, vi hade olika småbitar som pusslades ihop vilket skapade någon slags struktur. Väl i Glasgow spelade vi in tretton demos och bortsett från låtarna vi redan hade skrivit – Sleep Alone och Handshake – var det instrumentala spår. De flesta texterna skrevs sedan under de där två månaderna i Los Angeles, så som tur var fanns alltid solen nära till hands när texterna kom till.

På vilket sätt bidrog Jacknife Lee till hur albumet blev i slutändan?

Sam: Han är extremt duktig på att skapa atmosfärer inom en låt, tidigare spelade vi liksom bara våra delar rakt av – sedan lämnade vi det – men han hjälte oss komma fram till hur de olika låtarna borde låta. Om en låt började gå mot ett visst håll eller en viss känsla så motiverade han oss till att gå ännu mer extremt åt det hållet.

Vilka är era styrkor som liveband? Vad kan folk förvänta sig när de går på en av era konserter?

Kevin: Eftersom vi växte upp med lite tyngre rockmusik – typ Biffy Clyro, At the Drive-In och Idlewild – försöker vi nog vara lika energiska som dem på scen. Det framgår ganska tydligt att vi gillar att stå på scen. Vi är definitivt inte ett sådant där band som försöker se coola ut på scen, som att vi inte skulle bry oss om att vara där – utan vi försöker bara ha så roligt som möjligt.

Den 13 juni spelar Two Door Cinema Club på Hultsfredsfestivalen i Stockholm.

Foto: Emma Andersson

12 juni, 2013

Det här inlägget har 2 kommentarer.

  1. […] fonte: kulturbloggen | Foto: Emma Andersson […]

  1. Ale Herrera skriver:

    a really good interview <3

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *