Bruce Springsteen and The E Street Band, Friends Arena
11 maj 2013
Betyg 5
En dag i min gröna ungdom hittade jag en skiva i bibliotekets bak för utlåning. Det var Bruce Springsteens Thunder Road. Jag hade aldrig hört talas om honom förut, men det var något med omslaget som drog. Det blev ett kassettband med Thunder Road på ena sidan och en liveskiva med Steve Gibbons Band på den andra. Jag spelade sönder det bandet.
Det var något med musikens ton och ansats som grep mig. Det lät inte som något jag hört innan. Sen var det texterna. Jag hade aldrig brytt mig om engelska låttexter innan, men detta berättande av små historier var något helt annat. När Darknessplattan kom var jag fast. Beskrivningen av småstadens begränsningar tangerade den verklighet jag själv levde i.
En artikel i Tvärdrag beskriver Springsteen som en arbetareförfattare, det ligger mycket sanning i den beskrivningen. När Springsteen skildrar USA är det utifrån positionen av den arbetareklass han kom själv växte upp i. En av mina favoritlåtar handlar Youngstown, stålstaden som en gång bar USA, men som nu är mer eller mindre slängd på nationens skräphög. En historia inte så skild från utvecklingen i det Grängesberg jag växte upp i.
Det fanns enstaka liveklipp som ibland visades på TV och bland musikjournalister viskades det om legendariska konserter som varade upp till fyra timmar, inklusive paus. När han då skulle besöka Stockholm för två spelningar på hovet i början av 80-talet var saken klar. Vi skulle dit. Enda problemet var biljetter.
På den tiden såldes biljetterna till den typen av konserter av Svala & Söderlund, en skivaffär som låg i konserthusets ena hörn. Antingen tältade man där en vecka eller också var det telefonkö som gällde. Jag kommer fortfarande ihåg besvikelsen när vi tappade vår plats i telefonkön. Vi fick inte veta varför vi åkte ur systemet, bara ett beklagande. Biljetterna tog naturligtvis slut i ett nafs.
Det dröjde innan jag såg en konsert med Springsteen. Turnén i samband med Trax-boxen var min debut. Jag hade sett många band under mitt liv. Sex Roskildefestivaler, Stones, Police, Costello, Dire Straits, Wilko Johnsson och Santana för att nämna några. Springsteen blåste dem alla av banan.
Det är en intensitet och kommunikation i konserterna som inte liknar något annat. Den enda som kommer i närheten är Southside Johnny. Jag tror det beror på att båda banden började spela i barer, ofta var gaget procent på inträdet. Drog de inte folk fick de inte betalt.
Jag visste in riktigt vad jag förväntade mig när jag klev in på Kompisvallen, eller Friends arena, som köparna av namnet envisas med att kalla den. Två lysande spelningar för en vecka sedan skulle toppas – frågan vara bara hur.
”A near-religious experience” En amerikansk journalist skulle beskriva en Springsteenkonsert med en fras. Lördagen 11 maj 2013 var jag i den zonen. Jag hörde på orgeln att ”Spirit in the night” var på G, i den långa introduktionen var Bruce när han är som bäst.
Kringresande gospelgrupper lade grunden för både den musik och den show som gjorde artister som Wilson Picket och James Brown till giganter. Springsteen har snott hela kapitel ur samma bok. Vi var inte längre i Solna – vi var någonstans i den amerikanska södern – i en kyrka av Rock’n roll, ledd av en överstepräst från New Jersey. Det var magiskt.
Sen exploderade bandet i Born in the USA – hela plattan på ett bräde. Jag kom på mig själv med att fundera på vad han nu skulle använda som extranummer. Vi är inte ens halvvägs in i konserten och det är extranummerläge på både låtar och band. När de vräker ur sig Cadillac Ranch som första låt efter Born in the USA inser jag att detta verkligen kommer att bli en kväll att minnas.
Extranumren löste sig också. Eddie Floyds gamla paradnummer ”Raise your hand” inledde början till slutet. Konserten avslutades med Twist & Shout/La Bamba.
Det var en sanslöst bra spelning. Ska jag anmärka på något var det ljudkvaliteten. Tyvärr kändes det även som ett avsked. Jag tror inte vi får Springsteen i det stora formatet i Sverige igen.
Text: Peter Johansson
Här är Kulturbloggens recension av den andra konserten på Friends Arena, 4 maj.