Bild: Markus Gårder
Peter Grimes på Kungliga Operan 4 maj 2013
Musik: Benjamin Britten.
Text Montagu Slater efter George Crabbes diktcykel ”The Borough”
Dirigent: Lawrence Renes
Inför premiären på Benjamin Brittens opera Peter Grimes kan jag inte direkt påstå att jag hade några stora förväntningar mest beroende på att Britten inte tillhör mina favoritkompositörer och hans musik är ju mycket annorlunda än mina övriga favoritkompositörer.
Musiken i första akten upplever jag mest som ett organiserat oväsen, men jag uppskattade ändå de orkestrala mellanspelen mycket. Sett ur en sånglig synvinkel så har jag inga som helst anmärkningar, tvärtom och framförallt imponerades jag av operakörens insatser inte minst deras sceniska framförande.
Det är en mycket tankeväckande och gripande uppsättning signerad Johanna Garpe och hennes team. Handlingen är förlagd till tiden för verkets fullbordan och det får anses vara ett utmärkt drag att låta Grimes lärling gestaltas av en ung man som har Downs syndrom.
Föreställningen väcker en rad frågor, som jag fortfarande inte riktigt har lyckats bearbeta och framförallt tänker jag då på kopplingen till mobbing och dagens arbetsliv- och arbetsmiljö. Den intressanta frågan är då om vuxenmobbningen som äger rum på dagens och gårdagens arbetsplatser är en av de viktigaste förklaringarna till 1990-talets höga sjukskrivningstal? Om detta är ett korrekt antagande så har vi ju alla ett gemensamt ansvar och då borde det ju vara självklart att vi solidariskt delar på de uppkomna kostnaderna. Eller hur?
I början av operan tolkar jag det som att byborna egentligen inte gillar honom på grund av att han är ogift och alltså inte som de andra, men också att byborna ogillar honom för att han misstänks vara ansvarig för sin lärlings död. Irritationen hos byborna ökar ju drastiskt när domaren frikänner honom från ansvar för lärlingens död och när han sedan trots att domaren avråder honom från detta skaffar sig ytterligare en lärling så är konflikten mellan Peter Grimes och byborna total. Grimes kan inte klara sitt arbete utan hjälp och detta faktum tycks inte byborna kunna acceptera utan anser att lösningen på detta är att Grimes skaffar sig en familj som kan hjälpa honom.
I andra akten hände något med musiken och nu var det inga som helst svårigheter att ta till mig musiken och de musikaliska mellanspelet blev om möjligt ännu mer njutbara än i första akten, men kanske medverkade också den användna videografiken till att förstärka den musikaliska upplevelsen.
Inledningen av andra akten på väg till och in i kyrkorummet var något av det mest gripande och vackra som jag har skådat på scen på ganska länge och det var dessutom något som jag absolut inte hade förväntat mig av Brittens musik. Det gör också ett mycket starkt intryck när Ellen Orford tillsammans med John, Grimes lärling, förvägras av pastorn tillträde till gudstjänsten.
Två saker upplevde jag speciellt starkt dels operakörens starka insats så välljudande brukar jag inte uppleva kyrkosången, dels det starka scenografiska skeendet. Denna första del kallad söndag morgon i programbladet upplever jag som själva nyckeln till Peter Grimes.
Här ser man hur byborna uppträder på det mest oförskämda sätt genom att de vägrar prata med Ellen Orford och i en del fall hindras de av sina män. I scenen mellan Ellen Orford , John och Peter Grimes uppfattar jag Peter Grimes i ett nytt verkligt ljus nu är han inte bara den strävsamme fiskaren utan i själva verket en person som i jakten på sin lycka tillsammans med Ellen Orford inte drar sig för att misshandla sin lärling och hjälpreda. Egentligen handlar det ju inte om någon misshandel utan att Grimes inte förstår att han inte kan ställa samma krav på sin lärling som på sig själv. Den unge mannen förstår ju inte heller sin del i Peter Grimes strävan efter upprättelse och bybornas respekt utan längtar mer efter att få en kram av Grimes. Detta är något som Grimes inte är kapabel att ge och när bybornas jakt på Peter Grimes fortsätter flyr de båda ut till havs, ett hav som till sist blir deras grav.
Det är en upplevelse som domineras av utmärkta insatser från både kör orkester och solister, men det det skulle föra för långt att här nämna alla, men kvällens stora stjärnor betraktar jag absolut Ingela Brimberg som sjunger Ellen Orford. Huvudpartiet sjöngs av John Daszak och hans röst uppfyller de krav som detta parti kräver till exempel en lyrisk röst då och då. Gabriel Suovanen imponerar som vanligt både med sin röst och gestaltning som den handikappade Balstrode.
Utöver de ledande partierna förekommer det ytterligare ett tiotal roller och deras sammanlagda insatser lämnar inget i övrigt att önska.
Kungliga operakören och likaså det kungliga Hovkapellet firar stora triumfer i denna uppsättning, men det är å andra sidan inget ovanligt, men det känns ändå riktigt att särskilt framhålla detta. Ett särskilt tack bör också riktas till kormästare Martin Virin och operans musikchef Lawrence Renes.
Recensioner
Produktionsteam
Regi: Johanna Garpe
Scenografi: Per A Jonsson
Kostym: Nina Sandström
Ljus: Torsten Dahl
Videoprojektion: Sutoda
Koreografi: Gunnlaugur Egilsson
Dramaturg: Katarina Aronsson
Medverkande
Peter Grimes: John Daszak
Ellen Orford: Ingela Brimberg
Balstrode: Gabriel Suovanen
Auntie: Marianne Eklöf
Niece 1: Marianne Hellgren Staykov
Niece 2: Vivianne Holmberg
Bob Boles: Niklas Björling Rygert
Swallow: John Erik Eleby
Mrs Sedley: Agneta Lundgren
Horace Adams: Jonas Degerfeldt
Ned Keene: Ola Eliasson
Hobson: Lennart Forsén
John: Niklas Hjelmvik
Jag har sett Peter Grimes på GöteborgsOperan, Det Kongelige, Oslooperan och nu i Stockholm. Uppsättningen i Stockholm slår den i Oslo men är inte i närheten av de i Göteborg och Köpenhamn.
Jag har bara sett Peter Grimes i Köpenhamn för ett tiotal år sedan och mitt minne är att det var den tråkigaste föreställlning som jag har upplevt. Den var så tråkig att jag gick i pausen något som aldrig har hänt varken förr eller senare.