Den flygande holländaren ny uppsättning på Staatsoper i Berlin
Musik och text: Richard Wagner
Sett föreställningen den 1 maj 2013
I förra veckan hade Staatsoper i Berlin premiär på en ny uppsättning av Richard Wagners Den flygande holländaren. På grund av att Staatsopers ursprungliga byggnad är föremål för en om fattande renovering ges föreställningarna på Schiller Teater som är belägen på samma gata som Deutsche Oper, Bismarcks strasse. Schiller Theater används vanligen för talteater och enligt min uppfattning är det ur akustistisk synvinkel kanske inte den allra bästa lokalen
Det är en uppsättning signerad Philipp Stölzl och kommer ursprungligen från Theaters Basel i Schweiz. Om jag har uppfattat det rätt så ersätter denna uppsättning den tidigare versionen av Harry Kupfer som är från 1978.
Den flygande holländaren är förmodligen det verk som kan betraktas som min ingång i Wagners underbara musikvärld och därför kändes det som särskilt spännande att få uppleva en storskalig uppsättning. Senast upplevde jag den i Folkoperans version tidigare i år dvs med tre flyglar. I övrigt har jag faktiskt bara sett Den flygande holländaren en gång tidigare nämligen Steinar Winges version på Malmö Opera.
Till grunden för operan ligger Heninrich Heines Aus den Memoiren des Herrn von Schnabelewopski. Vilken i sin tur bygger på sjömanslegenden om kaptenen som trotsade Gud när han hade svårigheter att passera Kap Horn och som straff var dömd att för evigt segla till havs och var endast tillåten att gå i land var sjunde år. Om han vid besöket fann en kvinna som var beredd att älska honom livet ut fick han lämna sitt fartyg annars var han hänvisad att fortsätta sitt liv till sjöss.
Philipp Stölzl version spelades utan paus, två timmar och femton minuter och det är tydligen helt enligt kompositörens önskemål, men hade det varit paus hade jag förmodligen gått i pausen. Säkert är det dock inte för det tillhör inte vanligheterna att jag gör detta, eftersom jag hara har gjort det en gång tidigare. Det var som du förstår en mycket märklig upplevelse, men det började som en helt vanlig föreställning eller åtminstone fullt begriplig.
När ridån gick upp såg vi Dalands bibliotek och kring en grupp fåtöljer satt den unga Senta och läste en bok, som jag förmodar var just legenden om den flygande holländaren. Boken som hon hämtade i en bokhylla kommer sen att få en central betydelse föreställningen genom. Tidsmässigt antar jag att handlingen var förlagd till kompositörens tid dvs runt mitten av 1800-talet.
I fonden på biblioteket syntes en stor tavla med marint motiv och som användes för att skildra scenerna i handlingen. När Staatsopers damkör kom in utklädda till husets hembiträden i förda dammvippor och ivrigt dammande böcker och möblemang, och när jag vid flera tillfällen såg tre scenbilder som var kopior av den första scenbilden så började jag tappa intresset för föreställningen.
Föreställningen fortsatte sedan med att Daland, Sentas far kom hem med en man som jag förmodade skulle föreställa den flygande holländaren, nu närmast klädd som en äldre engelsk gentleman, ja då hade regissören helt förlorat mig. I tredje akten kom kören in festklädda, herrarna i hög hatt och frack och spelade uppspelta och lagom salongsberusade, men när också Senta kom in drickandes direkt ur en vinflaska då hade jag helt tappat intresset för det sceniska, som jag inte alls kunde se hängde ihop med berättelsen enligt ovan.
För de av er som tänker se uppsättningen tänker jag inte avslöja handlingen i övrigt, men föreställningen som sådan känns för mig helt obegriplig, men det största problemet är ändå att föreställningen textas på tyska och all programinformation är dessutom på tyska särskilt som den naturligtvis sjöngs på tyska. Oftast innehåller ju programboken mycket väsentlig information, men det förutsätter ju att du som åhörare har mer än skolkunskaper i det tyska språket.
Föreställningen var ju längre än jag hade uppfattat att den skulle vara vilket bl a innebar att en del av histrorian, nämligen den mellan Senta och Erik skildrades på ett djupare och bättre sätt än som är vanligt förekommande och det vill jag ändå räkna som föreställningens styrka.
Det sjöngs bra och här vill jag särskilt framhålla Emma Vetter och Stephan Rügamer, men också övriga medverkande svarade för utmärkta insatser och såväl kören som Staatskapelle under ledning av Daniel Harding lämnar inget i övrigt att önska.
Avslutningsvis vill jag också framhålla att även om jag själv är osäker på om jag tillhör den grupp operaälskare som vill att allt skall vara som vanligt eller som anser att varje kväll på operan skall innehålla allt nytt så hävdar jag att det måste finnas gränser för operaregissörnas infall och vinklingar.
Produktionsteam
Dirigent: Daniel Harding
Regissör: Philip Stölzl / Maria Kurotschka
Scenografi: Philipp Stölzl- Conrad Moritz Reinhardt
Kostymer: Ursula Kudrna
Ljus: Hermann Münzer
Kör: Eberhard Friedrich
Dramarturg: Brigitte Heusinger
Medverkande
Daland: Tobias Schabel
Senta: Emma Vetter
Erik: Stephan Rügamer
Mary: Simone Schröder
Styrmannen: Peter Sonn
Holländaren: Michael Volle
Den unga Senta: Magdalena Wagner
Der Brätigam: Ronald Ries
Publicerad i Nytt, Opera, Opera, På gång tips, Recensioner, Staatsoper Berlin