Mary Gauthier och Ben Glover
Bryggarsalen
Betyg 4
Vem kan mer än Mary Gauthier stiga upp på scenen och bara äga den. Fullt ut. Hon är en stjärna i jeans och skjorta, där ansiktet och uttrycket i hennes sång gör att vi bara ser Mary. Jag har sett hennes samtliga konserter sedan Scalateatern för fem år sedan och hon bara växer. Vi förväntar oss något som vi hört eller kanske sett och det blir motsatsen. Mary är stundens och nuets artist där de låtarna påverkas av hennes just då feeling och inget låter som vi är van vid.
När Mary spelade på Bryggarsalen i Stockholm i söndags, var det solisten, lite mer nertonad. En Mary snudd på defensiven mot världen och publiken. Hon var lågmäld, jag saknade hennes mellansnack och fick en känsla av något vi inte kunde nå fram till.
När hon lite stillsamt börjar konserten med ”Your Sister Cry” är det nästan återhållsamt och tveksamt, trots att publiken verkligen älskar henne. Nästa låt ”I drink” en av mina favoriter, just för att den fångar nuet och idag brukar vara mer kraftfull. Innehållet är hämtad ur Marys ungdomsår men texten är lika aktuell idag som då, det vet var och en som växt upp eller haft en missbrukare i sitt liv.
Kanske var jag en av de få som reagerade över hennes defensiva framtoning, men jag har hör alla låtar live o på skiva och lyssnat på de nya, men kan inte komma ifrån att hon ibland försvann ut i en värld långt ifrån oss i publiken och för att förstå måste vi mer än någonsin lyssna på texterna.
Det saknades något, inte för oss men för Mary, det fanns mer av sorg och vemod än tidigare. Själv kan jag förstå att talangfulla och intensiva, Tanya Elisabeth är en saknad gnista, en otrolig violinist som backade upp Mary på tidigare turnéer var saknad.
”Last of the Hobo Kings”, blev en glad överraskning, supporten Ben Glover gav klang och liv på sin gitarr. Ensamheten blev mindre tydlig och samspelet mellan de två gav stöd.
”Karla Faye” är en av hennes starka kort och jag blir glad över att hon har den med. Den berättar om hur livet blir när det sociala arvet går i cirkel i USA med allvarligare konsekvenser som dödsstraff, men ett livsöde som finns närmare oss än vad vi tror.
The Rocket är en låt om en åldrad tågskådare, där historien mynnar ut i ett farväl där en far såg sin son ta tåget till fronten utan att komma hem igen.
Låten har hon lånat av Fred Eaglesmith, men är ändå rätt typisk för låtskrivaren Mary Gauthier som behärskar alla berättargreppen.
”Goodbye Could Be My Family Name”, sjunger Mary, nej säger jag. Det är inte Goodbye det är återseende i Stockholm, vi vill din lilla trogna publik som älskar dig höra mer av dig. Mary Gauthier kan som få sätta ett märke i våra hjärtan, hon är en överlägsen, i allt närvarande singsong writer, där texterna är djupt förankrade och ärliga.
Jag tänkte att Rodrigez och Mary borde bli det perfekta paret på scen, två personer med texter som berör och som hämtas ur den grå vardagen och får oss att tänka. Jag frågar Mary när skall du turnera med Rodrigez! ”Säg åt honom att jag väntar på ett erbjudande”.
Tack Mary för den här gången i Sverige och att du slutade med ”Mercy Now” blev kvällens höjdpunkt och där någonstans glimmade det till något oerhört extra i suveränt samspel med Ben Glover.
Om Ben Glover kan bara berättas att han är ”ung Dylan” från Irland utan att det stör. Född ett antal mil från Belfast med planer på juridik. Detta föll då Ben Glover fick ett genombrott som sångare och musiker och numer är han klassad som en av de främsta inom singsong på Irland. Tilläggas ska att han är lika uppskattad i USA som på Irland.
Mary Gauthier och Ben Glover har arbetat ihop i två år.
Text: Anne Skåner