CARL OLOF BERG HALLÅ 42
Spelas på Zebradans, Stockholm t.o.m. 27/4
Koreografi, scenografi, kostym: Carl Olof Berg
Dansare: Andrea Aja Svensson, Jennie Lindström
Foto: Martin Brunn
Produktion: Scenit
Dans är som matematik, fick jag lära mig tidigt i mina forna dansår. Det handlar lika mycket om att räkna takter, slag och impulser, som att bygga strategiska, matematiska kompositioner med en eller flera kroppar. Koreografen Carl Olof Berg väver in den matematiska strukturen tillsammans med en lek med siffror, där vi börjar med att räknas in av styckets två dansare, Andrea och Jennie; ”Ni är två där. Ni är en, två, tre, fyra, fem, sex, sju. Bra! Och där har vi fyra ungefär lika långa.” Öppningen är avskalad och öppen. Och välkomnande.
Väl inräknade och på plats, bjuds vi sedan på ett klurigt stycke dansföreställning, där den Carl Olof Bergska-stegkartan är lika elegant som den är humoristisk. Lika distinkt som den är torr. Och då menar jag torr i den bästa bemärkelsen. Lite som brittisk humor när den biter ifrån. Det finns något pragmatiskt och lakoniskt över Bergs rörelsematerial. Kom till kärnan på några enstaka slag, finns ingen anledning att fylla ut med tomma gester, verkar Berg tänka. Och det är där torrheten kommer in. Koreografin känns ibland nästan som en markering, lite som om vi tar det på halvfart och ansvaret ligger mycket hos utövaren att fylla ut och ge det liv.
Och liv får vi. Pillemariskt karismatiska Andrea Aja Svensson och sakligt komiska Jennie Lindström ger tyngd, charm och stuns till de kroppsliga och matematiska knorrar vi får uppleva. Och tack och lov för närheten. Att få uppleva dessa uttrycksfulla damer på en armlängdsavstånd är en ynnest. Inte ett ögonbryn, knäveck eller fingervisning går dig förbi, bara du är uppmärksam. För det dansarna bjuder på är finlir och tjusig sådan. Helt i linje med Bergs lakoniska ådra.
Okej, de stora matematiska frågorna lämnas därhän och vi får framför allt en närmast filosofisk och eftertänksam lek med siffror, för visst ser väl en 4 ut som en kjol på någon som står på ett ben eller alla ser väl att siffran 6 ser ut som snigel som sträcker ut sina spröt? För att inte tala om den finfina lådan-i-lådan-i-lådan-scenen, som får mig att fnissa hejdlöst. Det här är en föreställning som inte skriver det i pannan på målpubliken, som är 5-6 år, utan istället ger barnen chansen att skapa sin egen uppfattning. Med det i åtanke blir den surrealistiska finalen en ljuvlig knorr.
Text: Tommi Salmela