Cirkus Cirkör – Knitting Peace
REGI / IDÉ Tilde Björfors
KOMPOSITÖR / LJUD Samuel “Looptok” Andersson
SCENOGRAFI Fanny Senocq, Tilde Björfors, Stefan ”Drake” Karlström och ensemblen
STICKAD SCENOGRAFI / STICKAD KOSTYM Aino Ihanainen
MASK Helena Andersson
KOSTYM Anna Bonnevier
LJUS Ulf Englund
TEKNISK KOORDINATOR / CIRKUSRIGG Joel Jedström
KOREOGRAFISK RÅDGIVARE / ARTISTCOACH Cilla Roos
Nycirkus är lite av en balansakt. Hepp!-uttrycket från cirkus blandas med det mer avskalade uttrycket från, säg den moderna dansen. Cirkörs styrka ligger i att dom nästan helt och hållet suddat bort det förstnämnda. När cirkusdirektören Tilde Björfors började klura på en ny föreställning, efter att ha skapat föreställningstrilogin, 99% Unknown, Inside out och Wear it like a crown, ville hon börja med ett rent, nytt blad. Hon börjar se trådar, linor och stickning runt omkring sig och hon berördes av att hennes sjuåriga son lärde sig sticka. Där är utgångspunkten för Knitting Peace. Att lösa upp trasslade trådar, hissa upp sig själv gående på en lina och sticka fred. Ironin i detta är magnifik, i vårt ”trådlösa” samhälle.
Jag såg en råkopia på Confidencen i somras och mycket av det känns igen i denna färdiga version. Den vackra scenografin och den stillsamma inledningen i detta kammarspel ger försmak. Varsamt och respektfullt presenteras ensemblen, och här varvas luftakrobatik och lindans, med livestickning. Det är poetiskt, symboliskt och stundtals väldigt vackert. Det som drabbade mig mest i somras och även drabbar mig på Dansens Hus är Matleena Laines fantastiska trasselakt i den mäktiga väggen av olösta trådar och stickningar. En tydlig och stark kamp som når över, förbi och djupare än resten av föreställningens vackra bilder.
För även om symboliken är stor, viljan stark och ambitionen klanderfri, stannar övervägande delen av föreställningen vid just vackra bilder. Det berör mig inte, scenerna trampar lite med lätta tassar på den hårda ytan, men kommer inte inpå djupet. Vetskapen om att dom är stensäkra på sitt hantverk, gör att artisternas konster ej heller blir hisnande eller andhämtande. Åter igen, det stannar vid vackert. Sen är det det här med musiken. Mäktig cirkusmusik med ett modernt anslag som dessvärre allt som oftast står i vägen för föreställningen. Den blir helt enkelt allt för dominant.
Jag saknar dock råheten, finurligheten från sommarens första kopia, då det kändes lite mer på liv och lust, än på nya versionens liv och säkerhetslina.
Text: Tommi Salmela
ENSEMBLE Matleena Laine, Aino Ihanainen, Ilona Jäntti, Alexander Weibel Weibel, Jens Engman
MUSIKER Samuel ”Looptok” Andersson, Olof Göthlin
FOTO Mattias Edwall