En dokumentärfestival är verkligen inte som en vanlig filmfestival. Det var något som snabbt slog mig under förra veckans Tempofestival. Det är lätt att luras av de färgglada affischerna, de ivrigt runtspringande volontärerna och det minglande branschfolket. Vi recensenter ställer upp oss på rad utanför salongen, och när klartecken ges, slinker vi in och intar de platser som blivit över.
Det är svårt att riktigt känna skillnaden förrän filmen börjar spelas, men när det händer, när jag inser att det här, det är på riktigt, då blir jag nästan lite rädd. Hur ska jag, på något värdigt sätt, kunna göra en kritisk värdering av en film som I Am Breathing (av Emma Davie och Morag McKinnon) tillexempel? En film om en döende ung man som på alla sätt han kan komma på försöker dokumentera sin sista tid så att hans ettårige son, när han växer upp, ska kunna förstå vem hans pappa faktiskt var. Det är en så in i själen förkrossande historia att även om själva filmen skulle vara gjord på ett taffligt, trist och torftigt sätt så skulle jag aldrig kunna göra något annat än att snyfta och skriva något om hur sorgligt allt är.
Nu var I Am Breathing, lyckligtvis, både uppbyggd, filmad och klippt på ett mycket vackert, skört och rörande sätt. Men faktum kvarstår, jag kan inte tala om dessa filmer så som jag är van att kunna göra. Jag behöver andra verktyg för att kunna ta i dem. När jag kommer ut ur salongen, rödögd och trasig efter den obeskrivligt tunga slutscenen i I Am Breathing, frågar en man som av någon anledning valt att smita ut efter bara en kvart: ”Hur var den? Var den bra? Dog han?”. Jag vill fräsa: ”Ja, vad tror du? Man blir inte frisk när man fått sin dödsdom och andas med hjälp av en maskin.” Någon nickar att: ”Ja, han dog.” Mannen passar då på att entusiastiskt tipsa om Hanekes Amour, som han tycker har samma tema. Jag vill inte att han ska säga så. Han FÅR inte säga så. Det finns en skarv mellan det som är verkligt och det som är fiktion, och hur stark och välspelad Amour än må vara så finns det absolut inga paralleller mellan den och det jag just sett.
En annan film som jag såg var Polish Illusions (av Jacob Dammas och Helge Renner). Denna sågs även av vår skribent Franz Ung som omnämner den här: https://kulturbloggen.com/?p=67959. Det är fascinerande hur olika man kan uppleva samma film. Han såg den i en salong där folk skrattade åt de scener som fyllde mig med djupt vemod när jag såg den i min ensamhet i festivalens videotek. Jag upplevde inte filmen som komisk över huvudtaget. Snarare gav den mig en gnutta magknip, och en koncentrerad bild av människans och livets litenhet. 
I stora drag utgörs filmen av två parallella porträtt av män i en liten Polsk kuststad. Den ene är en pensionerad, amerikansk helikopterpilot som samlar på arméfordon, sörjer sin döda fru, har en fäbless för erotiska prydnadssaker och letar efter en ny kvinna att slå sig till ro med. Den andre är en gammal illusionist som saknar den uppskattning som han fick under kommunisttiden, och som nu kämpar för sin plats på scenen. Dessa två har ingen koppling till varandra, de hasar runt i varsin del av staden, till synes omedvetna om att de filmas. Jag förstår givetvis att filmen är ganska kraftigt regisserad, polerad och klippt för att se ut just så som den gör, men som åskådare får man ändå en känsla av att bara stå i ett hörn och kika på liv som levs. Det finns absolut en ambition från filmskaparnas sida att framhäva karaktärernas kufighet, men eftersom jag är ett dedikerat fan av alla världens kufar så gör det att jag känner en slags vördnad och värme inför dem, även om de bär på många osympatiska drag också. För mig är den mänskliga klumpigheten charmig, alla har den ju. Det är fint när skämt inte landar helt rätt, när händer gestikulerar omkull saker, när blickar blir lite trötta och avlägsna och när ord uttalas alldeles fel. Polish Illusions levererar inga tunga budskap, den berättar bara en historia om två små människors universum. En historia som håller sig på avstånd, cirkulerar strax ovanför.
Polish Illusions är lättare att ta i än I Am Breathing. Kanske är det just på grund av det där avlägsna. Polish Illusions är som en ensam farbror som med darrande händer äter mjukglass med chokladtopping på McDonald’s och I Am Breathing är som en vän som gråter mot ens hals. Den ensamma farbrorn är såklart ett sorgsamt synintryck men den ledsna vännen känns i hela kroppen.
Nåväl, till nästa års Tempofestival lovar jag mig själv, här och nu, att jag ska hitta de rätta verktygen för att kunna ta i verkligheten.
Text: Josefina Linde
Spännande läsning och jättebra text! Som du säger, det är fascinerande att en film kan uppfattas på så olika sätt av olika människor, och det var riktigt kul och givande att få läsa om din upplevelse!