West Side Story
Baserat på ett koncept av Jerome Robbins
Manus Arthur Laurents
Musik Leonard Bernstein
Sångtexter Stephen Sondheim
Översättning Rikard Bergqvist
Regi Ronny Danielsson
Koreografi Roger Lybeck
Scenografi Lars Östbergh
Kostym Annsofi Nyberg
Musikaliskt ansvarig, dirigent Joakim Hallin
Ljus Mikki Kunttu
Ljud Oscar Johansson
Mask Katrin Wahlberg
Premiär Stockholms Stadsteater 8 mars 2013
West Side Story var den första filmen som fick Oscar både för regi och dansens koreografi. Dansen är inte bara en viktig del i berättelsen i West Side Story, den driver handlingen framåt och den fördjupar det som förmedlas. Att sätta upp West Side Story med framgång kräver därför självklart bra dans – och där har regissör Ronny Danielsson och koreograf Roger Lybeck fått fram en imponerande föreställning.
Jag var dock minst lika imponerad av scenografin och ljussättningen. På en murrig scen med fåtäljer, stolar, toalettstol och badkar, allt med stil från femtiotalet startade föreställningen där de två gängen som strider om plats på New York-gatan framställs som mycket unga, som barn, som bråkar om en pappersdrake. En stark inledning på denna mörka berättelse där vi alla, oavsett om vi läst manus eller sett filmen eller någon tidigare uppsättning av musikalen eller inte, ändå vet från början att nu börjar en obönhörlig resa mot katastrofen.
Två ungdomsgäng möts i berättelsen. Det är ungdomar som är födda i USA, men med invandrade föräldrar, många med östeuropeisk bakgrund. När Puerto Rico blev amerikansk delstat kom många invandrare därifrån. Dessa ungdomar vill också ta för sig, men ses som utbölingar av de ungdomar som fanns på plats före dem. Och där, mitt bland dessa gängungdomar som konkurrerar om plats på gatan finns Tony, som fått jobb och inte längre vill vara med i gänget. Han tillhör gänget som fanns på plats först. Att han ska bli dödligt förälskad i puertoricanernas ledare Bernardos syster Maria förstår vi från först stund hon dyker upp på scen. Bernardo har nyligen tagit henne till USA för att hon ska gifta sig med hans kompis. Maria är ung och kaxig, hon vill få bestämma själv vem hon ska gifta sig med.
West Side Story är en variant på Romeo och Julia-temat, men med tydligare självständigare kvinnor. Kanske. Det beror förstås på hur Romeo och Julia sätts upp. På sitt sätt är Julia också en självsäker ung kvinna.
Karl Dyall i rollen som Bernardo är som väntat grymt bra. Han är så gedigen dansare. Men en mängd andra skådespelande dansare och dansande skådespelare är med sin skicklighet viktiga delar i den föreställning som inte bara fick stående ovationer på premiären utan massor av applåder efter de olika scenerna.
Foto: Petra Hellberg
West side story är en väldigt stark och berröande föreställning. Trodde den skule kännas lite passé, men den är helt och hållet uppdaterad. Tyvär är denna oerhört tragiska och sorgliga historia, man går nästan sönder, kanske bara än mer aktuell idag än den var på 50-talet. Men mitt i det oerhört sorgliga finns det mycket humor, det minns jag inte från filmen. Ungdomarna är barn här, allt utspelas på en lekplats. Men de unga kvinnorna har fått en ironisk distans till de kaxiga småpojkarna. (Som småningom visar sig kapabla till det värsta).
Dansen är uppdaterad och känns helt modern. Men det hade kunnat vara mer dans, den har inte alls samma bärande funktion som jag minns att den hade i filmen. Det är en mycket bra teaterföreställning, och den bästa musikal jag har sett.