Tempo dokumentärfestival: Act of Killing

Amerikanen Joshua Oppenheimer kan ha gjort årets mest givande, om än kontroversiella, filmupplevelse i den suveräna dokumentären Act of Killing som premiärvisas i Sverige på Tempo Dokumentärfestival ikväll 19.00.

Det går flera dagar efter jag sett Act of Killing innan jag lyckas skriva något överhuvudtaget om den. Joshua Oppenheimers dokumentärfilm drabbar nämligen så pass hårt. Jag brottas med ett par formuleringar här och där, men det blir för tomt, för innehållslöst och svävande. Det går inte att förmedla den kraft Act of Killing bär med sig. Likt en lågmäld explosion av absurditet och surrealism ödelägger den hela tanken på vad hjältar och monster egentligen är och kan vara. Den lirkar upp föreställningen om ondska och utmanar tittaren genom sin nattsvarta humor och avgrundsdjupa sorg att titta djupt inom sig själv efter svar. Sällan har svaren varit så tunga, sällan frågorna så viktiga.

Lite bakgrund: 1965 rekryterade indonesiska staten smågangstrar och kriminella till dödsskvadroner som under ett års tid avrättade åtminstone en halv miljon människor i en anti-kommunistisk offensiv. En ren och skär utrotning där de skyldiga aldrig har ställts inför rätta. I stället har de mest framträdande bödlarna hyllats som hjältar i landets media. Eftersom de räddade landet från kommunister och dylika samhällsfiender har de nu fått en närmast mytomspunnen status.

I en av många absurda scener sitter en före detta ledare för dessa dödsskvadroner, iklädd cowboyutstyrsel, i en talkshow och berättar entusiatiskt om hur de gick tillväga. Hur effektiva de var i sin massutrotning. Programledaren ser imponerad ut och publiken applåderar. Mannen är Anwar Congo, mördaren som Oppenheimer valt att fokusera sin dokumentär på.

Joshua Oppenheimer följer Anwar då han, med Oppenheimers hjälp, regisserar en film baserad på händelserna 1965. Anwar tar uppdraget på stort allvar och klär scenerna i olika filmgenrer, som en sorts homage till de filmer han älskat som yngre. Den idoliserade amerikanska kulturen står i centrum, med kommunisthat, individualism och persondyrkan som drivande faktorer. Mördarens perspektiv, är även vårt. Metafaktorn blir därmed hög. Vidriga avrättningar återskapas i Hollywoodskrud, och Anwars personliga resa, då han tvingas bearbeta sina gärningar, tar sin början.

Det utvecklar sig till en berättelse om många saker, däribland behovet av att berätta historier för att bearbeta trauman. Men filmen gör anspråk på större saker än så. Den lägger lager på lager, och de färgstarka och smått fantastiska sidohistorierna berikar den drivande tesen om hur vi bedömer ondska och godhet. Vem bestämmer vem som är ond och vem som är god? Vinnarna skriver historien, är ett välkänt uttryck, men sällan blir det tydligare än i Act of Killing. Och i ett system som hyllar mördarna gör Oppenheimer något intressant. Han använder filmmediet som katalysator åt Anwar, så att han kan nå in i sig själv och möta sina egna demoner. Och desto djupare Anwar når sitt eget mörkrets hjärta, ju mer inser man hur mänsklig han är. Och i längden går ett par otäcka sanningar upp även för oss som åskådare.

Act of Killing är en bisarr upplevelse. När jag går igenom mitt anteckningsblock efter filmvisningen står det skrivet: ”Nästan som att transporteras till en alternativ verklighet där ondskan vunnit och gjort upp sina egna spelregler.” Men det jag förstår ett par dagar efteråt, när jag lyckats återhämta mig från upplevelsen, är att aktörerna som befolkar Act of Killing inte är några monster. De är produkter av sitt samhälle. Och desto mer skrämmande är hur nära våra egna värderingar och ideal de ligger. Vem är Anwar Congo om inte en förlängd arm? Om inte fingrarna som kramar runt halsen på samhällets fiender?
När Anwar Congo, mot filmens slut, reagerar fysiskt utan att veta varför, när hans hemsökta kropp försöker spy upp osynlig skuld och ångest, är det omöjligt att inte hålla andan i biosalongen. Illamåendet och sorgen är bevis nog på att Joshua Oppenheimers film Act of Killing kan vara den skarpaste kommentaren till vårt samhälle jag sett på bioduken i modern tid. En film att uppleva och bära med sig långt efteråt. Missa den inte.

Tempo Dokumentärfestival visar filmen vid två tillfällen: Ikväll onsdag, 6 mars, 19.00 på Victoria 2 och söndag, 10 mars, 16.00 på Victoria 4.