Kulturbloggen möter Christopher Owens

owens

Nästan ett år har gått sedan Christopher Owens lämnade Girls, San Francisco-bandet som efter två hyllade album och en EP var på väg att ta en plats i indierockens finrum, men under bandets korta karriär avverkades över tjugo medlemmar. Så besviken över att bandet aldrig riktigt fick växa som en enhet meddelade Christopher Owens i somras sitt avhopp.

När jag nu möter upp honom på Pustervik är det med solodebuten Lysandre i ryggen. Ett 28 minuter långt konceptalbum som med ett återkommande meloditema berättar historien om Girls första turné. Med fullständig uppriktighet sjunger han om bandets resa från första spelningen i New York till en festival i Frankrike där han träffade Lysandre som gett albumet sin titel.

Vilka tycker du hittills har varit de största fördelarna som soloartist?

Christopher: Det är fortfarande för tidigt att säga, men tanken är att jag nu kan göra massa olika saker som kanske inte hade varit lika enkla att genomföra som Girls. Med ett band bygger folk upp förväntningar, det ska låta på ett visst sätt och då är det svårare att acceptera dramatiska förändringar. Men du vet, till viss del blev jag helt enkelt tvungen att släppa tanken på att ha ett band eftersom de andra medlemmarna inte ville förbinda sig på lång sikt. När jag insåg att så var fallet började jag tänka i andra banor, att jag till exempel kunde spela in album som var väldigt olika varandra genom att ta in personer som är särskilt duktiga på något.

Vilket inflytande har de andra medlemmarna i ditt liveband haft på låtarna?

Christopher: Jag skrev det här lilla meloditemat som upprepas genom hela albumet fast på olika instrument, så mycket av deras personlighet kommer in i musiken. Det jag skrev var väldigt basic så de kan spela det på olika sätt. Jag tror att de har ett ganska stort inflytande. Till exempel han som spelar flöjt och saxofon, till och med trummisen, alla har sin egen spelstil.

Vad ville du uttrycka med det återkommande meloditemat?

Christopher: Det var det första jag skrev och jag visste inte vad jag skulle använda det till ännu. Det var bara ett litet stycke som jag tyckte om. Det var väldigt kort och för mig var det något grundläggande och simpelt som kunde influeras av olika instrument och förändras genom albumets gång. Det var något som kunde vara både dramatiskt och mjukt.

Så det får olika meningar beroende på vilket instrument som spelar det?

Christopher: Ja, det kan bidra med dramatik. Berättelsen kan bli mer levande. Musiken är ju där för att berätta historien, om det är en rock’n’roll-låt så spelar vi rock’n’roll för att skapa en viss mening. Eller när vi kommer till rivieran, då spelar vi någon slags reggae-musik. Musikens enda syfte är att bidra med lite karaktär till berättelsen.

Hur kom du fram till albumets instrumentation?

Christopher: För mig så är det bara något jag hör när jag skriver låtarna. Ibland får man en idé som man hoppas är bra, som att det kanske skulle vara coolt med en flöjt eller något. Då får man testa och se hur det låter. När jag skrev det här albumet hörde jag väldigt specifika saker såsom munspelet och de små elgitarr-delarna. Jag tycker att alla delarna är ganska små, men tillsammans utgör de något fullt. Ibland kan det vara mer experimentellt, men det här albumet skrevs som det blev och jag hade tur att jag fortfarande tyckte om det efter inspelningen. Så jag behöll egentligen bara den ursprungliga idéen.

Vissa låtar, Everywhere You Knew till exempel, är ju väldigt specifika. Nästan som en dagbok. Har du någon gång oroat dig över att avslöja för mycket i en låt?

Christopher: Nej, för mig är det först då som det blir bra. Om jag inte har den där känslan av att jag lämnar ut en del av mig själv så känns det inte lika bra. Vem som helst kan ju göra musik, men om du lämnar ut en del av dig själv så gör du något ingen annan kan göra och det är det jag tycker gör musiken bra.

Förut har du framstått som en väldigt produktiv låtskrivare som alltid skrivit nya låtar, men nu är du bunden till ett album som du presenterar från början till slut. Händer det att du bara vill slänga in någon ny låt i setlisten ibland?

Christopher: Det här är ett väldigt speciellt projekt som jag tycker om att göra, men jag skriver fortfarande massa låtar. Jag har massor med album jag vill spela in. Det kommer att hända. Ganska snart kommer jag återgå till att spela gamla låtar igen. För mig är det här ett roligt projekt, det är väldigt speciellt och jag försöker hålla det så.

Vilka Girls-låtar tror du kommer vara först att hitta tillbaka till dina setlists?

Christopher: Det har jag inte tänkt på ännu [skratt].

Hur tror du att du kommer gå tillväga i framtiden? Kommer du fortsätta göra konceptalbum som Lysandre?

Christopher: Jag har inte skrivit någonting annat som är som det här, det här är ett unikt projekt, men jag skulle vilja arbeta med skickliga musiker. Jag vill göra album som kanske har lite mer musikaliska koncept. Jag skulle tro att varje album kommer ha ett mer sammanhållet sound. Skivorna jag gjorde med Girls var ju väldigt mixade. Vad jag skulle vilja göra är att hitta musiker som är väldigt duktiga på särskilda instrument och göra ett album med dem.

Efter att du har framfört Lysandre i sin helhet återvänder du till scenen för att framföra covers på låtar som inspirerade albumet. Vad lyssnar du på för slags musik nuförtiden och vad inspirerar dig just nu?

Christopher: För mig kommer det alltid finnas viss musik som jag aldrig slutar lyssna på. Den musiken är så för mig. Jag lyssnar fortfarande på de låtarna dagligen. Ibland hittar du ny musik som blir viktig, men ibland är det svårt att hitta ny musik som betyder något. Ärligt talat, nuförtiden är jag mer influerad av låtar som funnits i mitt liv en längre tid. Det är inte särskilt mycket ny musik som inspirerar mig. Jag skulle verkligen vilja göra ett album som är inspirerat av jazzstandards. Jag kommer inte att spela trumpet, men det finns ett album som heter Chet Baker Sings som jag verkligen, verkligen gillar. Det känns som att det redan är den typen av låtar jag skriver.

Tror du att du nått en punkt i ditt liv då du blivit mer tillbakablickande än vad du var när du bildade Girls?

Christopher: Kanske, men samtidigt är det mycket jag ser fram emot. Jag längtar efter att börja med nästa album. Kanske när det kommer till inspiration, men det är svårt att säga eftersom jag har massa saker jag vill göra och jag tänker mycket på det.

Part of Me skrevs som en epilog efter att du hade skrivit resten av albumet, kände du att du hade förändrats som person på den tid som flytt?

Christopher: Den skrevs ett år efter att resten av albumet hade utspelat sig, så jag försökte förklara att jag hade förändrats i låten. På ett år hade jag insett att folk kommer och går. Saker händer. Albumet är berättelsen om en turné och efter ett år hade jag insett att det skulle komma fler turnéer. De här sakerna kommer hända igen och igen genom hela ens liv. Det är inte en fantastisk engångsföreteelse som du sedan minns för evigt. Det är snarare livet och det kommer fortsätta att vara så för alltid. Du kommer alltid möta nya människor. Du kommer alltid vilja ha saker du inte kan få. Du kommer alltid befinna dig i situationer som är nya och jag antar att låten handlar om att lära sig att acceptera det. Att inse att de sakerna är viktiga.

Foto: Ryan McGinley

5 mars, 2013

Det här inlägget har Inga kommentarer.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>