Filmrecension: The Impossible

The-Impossible1The Impossible
Betyg: 4
Premiär: 8 mars

Vi har alla någon form av relation till tsunamin som svepte över Thailand julen 2004. Antingen känner man någon som befann sig där när vågen kom, eller så känner man någon som känner någon. Självklart vore det ett orimligt krav att vänta sig att en film ska lyckas förmedla skräcken människorna på plats upplevde. Det kan man självklart inte begära, men The Impossible får mig stundvis att hålla andan.

Paret Maria och Henry, spelade av Naomi Watts och Ewan McGregor firar jul tillsammans med sina tre söner vid en strandvilla i Thailand. Precis som många andra väljer de att spendera dagen vid poolen när det otänkbara sker. På några sekunder förändras tillvaron för familjen som några timmar tidigare hade delat ut julklappar till varandra. En jättevåg sveper in över hotellet och förstör allt i sin väg. För de som överlever har bara kampen börjat. Kampen att hålla sig vid liv, och att hitta sina nära och kära – levande eller döda.

Jag måste erkänna att jag först var lite orolig för hur filmen skulle skildra katastrofen. Med fel regissör kunde det ha slutat med en klassisk katastroffilm som ”Independence day” eller ”Armageddon” som mest lägger fokus på specialeffekter och explosioner, men Juan Antionio Bayona (tidigare regisserat den prisbelönade skräckfilmen ”Barnhemmet”) hanterar ämnet med finess och känslighet. Det är sparsamt med bilder på själva händelsen och fokus hamnar istället på de överlevande som får uppleva medmänskliga gärningar, vänlighet och empati under de mörkaste timmarna av sina liv. Ett smart val av Bayona och manusförfattaren Sergio G. Sanchez var att lägga fokus på en familj istället för att försöka skildra hela händelseförloppet. Det gör filmen mer intim och man verkligen bryr sig om karaktärerna och känner för dem.
Skådespelarinsatserna är lysande. Både Naomi Watts och Ewan McGregor är fantastiska som föräldrarna som desperat försöker rädda livet på sina barn. Men bäst enligt mig är Tom Holland som spelar Lucas, den äldsta sonen. En ung begåvning som verkligen berör.
Det var skönt att lämna biografen och kunna ta ett riktigt stort andetag. Jag var glad över syret och för en liten stund tog jag inte lyxen att kunna andas fritt för givet.

Text: Magnus Thorin

4 mars, 2013

Det här inlägget har Inga kommentarer.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>