2009 hade jag förmånen att få träffa Mary Gauthier i Stockholm genom att Samhällets Styvbarn då var medarrangörer för hennes konsert i Stockholm. Mary reste på turne för att promota sin CD The Foundling. En CD där hon känslosamt och inlevelsefullt beskrivit sitt liv från det att hon adopterades som liten, resan genom missbruk till nykterhet och till det hon blev sedan, en av americana-musikens stjärna och affischnamn.
Nu är hon tillbaks på en ny världsomfattande turné där Malmö, Göteborg, Falkenberg och Stockholm står på programmet. Hennes nya skiva är en liveinspelning ”På Live at Blue Rock” och det kanske är där man verkligen känner att hon är ett med sin publik. Mary är en person som berör, som har kan skapa kontakten mellan publik och musik, vilket inte framgår på studioinspelningar. För den som sett Mary spela live vet att hon älskar sin publik och tar den med sig på den musikaliska resan.
Det jag kan invända mot spelningen i Stockholm är att jag personligen tycker att Bryggarsalen inte känns som en scen för henne. Jag hade nog önskat en mer intim scen.
Hon har av Bob Dylan korats till hans kvinnliga efterföljare, hon har spåtts ta över efter Johnny Cash, men jag tycker personligen att Mary inte behöver följa efter någon annan – hon står för sig själv i allra högsta grad. För mig är hon en artist utan jämförelse.
Det som kännetecknar en bra singer/songwriter är kombinationen text och framförande. Jag blir lite trött när allt som inte kan klassas någon annanstans blir kategoriserat som singer/songwriting för det är defakto en egen sjanger. Sedan finns det ett spann av dålig sådan, men det är en annan sak.
Mary kallar sig själv lite ironiskt för bastard – den oönskade – hon lämnas bort som baby till ett alkoholiserat par som adopterar henne. 15 år gammal tar hon familjens bil och rymmer. Det blev en resa med alkohol och droger och 18-årsdagen firade hon bakom galler i Kansas där hon sedan blev utslängd.
I 30-årsåldern hittar Mary tillbaks till ett nyktert liv och drev i tio år restaurang. 35 år gammal berättar hon att hon är lesbisk. Debutalbumet släpptes när hon var 35. Första skivan, Dixie Kitchen blev nominerad till Boston Music Award. Därefter sålde hon restaurangen för att finansiera uppföljaren ”Drag Queens in Limousines” 1999. Skivan fick fyra stjärnor i Rolling Stone Magazine och sedan var framgången ett faktum.
Liveinspelningen är en samling av hennes absolut starkaste låtar, ”Blood is Blood” om att bli övergiven och ”I Drink” om att lösa sina problem.
Missa inte Marys spelning på Babel, Malmö 17 april, Grand, Falkenberg 18 april, Folkteatern, Göteborg 19 april och Stockholm Bryggarsalen 21 april.
Text: Anne Skåner