VIIALA/ FRANSSON Husbil
TEXT/RÖRELSE/MUSIK, PÅ SCEN Mattias Fransson, Kristiina Viiala
LJUS Johan Sundén
SCENOGRAFI Fredric Eklöf
REGI Jens Sjögren, Viiala/Fransson
MUSIK Kristiina Viiala
FOTO Mårten Nilsson, Andreas Nilsson
Lilla Scenen, Dansens Hus, 27 februari – 2 mars
Det har gått inflation på torr, saklig danskonst i den absurda skolan. Det ska trendaktigt nötas, blötas, vändas och vridas. Inte bara kropp och sinne, utan ord och mening likaså. I all oändlighet. Till den grad att genren till slut riskerar att bita sig själv i svansen. Ja, för den nafsar redan. Det finns inget som helst självändamål att göra det torrt för torrhetens skull eller kargt för absurditeten. Lite som Husbil till viss mån också gör.
Kristiina Viiala, som tidigare dansat med bl.a. Birgitta Egerbladh och Dorte Olesen och Klungans Mattias Fransson har samarbetat sedan ett gäng år tillbaka och debutverket Kunskapsluckan kom 2010. Dom har nu rest runt i en husbil och tagit inspiration från sin road trip, vilket resulterat i föreställningen… ja, Husbil. Inledningen är lysande. Duon kör in på Dansens hus lila scen i en jättelång soffa som upptar hela kortsidan av scenen. Viiala och Fransson sitter på var sin ända och styr soffan med bestämd hand, samtidigt som dom ordlöst försöker kommunicera om målet för soffans resa. Och det sprakar sannerligen om dialogen, som sedan tar över, där Viialas gränslöshet är lika ljuvlig som Franssons reservationer. Det blir som det oftast blir i genren, där det torra är huvudingrediensen, att dialogen, manuset är naven, strykan och oljan som får maskineriet att lystra.
För som oftast lämnar dansen mycket att önska. Här blir också genrens Akilleshäl alldeles för uppenbar. Först pratar vi, sen dansar vi, sen pratar vi igen, sen dansar vi lite igen. Integrationen är i princip totalt frånvarande. Medvetet eller ej, så skapar det kantighet och flödet uteblir. Rytmen och svänget duon har i dialogen, tunnas ut i dansen, när det bokstavligt talat klivs fram ett steg för att dansa. Lite som om dom inte vågar föra en dialog, samtidigt som dom dansar. Konceptet känns igen och det blir förutsägbart. Framför allt blir jag till slut uttråkad. För Husbilen står still. Den har fått sladd, den står och slirar i en lerhög. Med foten på gasen, men den kommer ingenstans. Och visst, syftet med husbil är att kunna stanna ibland.. Men även en rekreation har en båge.
Den här Husbilen kanske har punka?
Text: Tommi Salmela