Filmrecension: Lore

 

Lore
Betyg: 4
Premiär: 8 mars

Året är 1945 och platsen ett Nazi-Tyskland i förfall. Bara dagar efter Hitlers självmord är nationen ett öppet sår, där bomber slitit stycken ur jorden och trasat sönder byggnader.
Det börjar intensivt. En familj löses upp, dokument bränns och den trogna hunden skjuts i pannan. Sedan bär det av, bort och iväg. Kameran rör sig nervöst och musiken är olycksbådande. Lore skildrar slutet på en epok sedd inifrån.

Information om vad som pågår är sparsam. Filmen utgår från tonårsflickan Lore som gett filmen sin titel. På hennes axlar vilar inte bara ansvaret för syskonens överlevnad utan även en tyngd och förvirring hon har svårt att förstå. För Lore och hennes syskon är barn till högt uppsatta nazister och på så sätt produkter av ideal som efter führerns bortgång inte är särskilt populära längre.

Regissören Cate Shortland (”Somersault”) arbetar med tunga symboler. Vid ett tillfälle faller aska från himlen. I närheten ståtar ugnarna mot skyn. Ortsbefolkningen tvår sina händer, för snart ska gärningar redas ut och skuld fördelas. Lore och hennes syskon blir därmed parior. De representerar ett system som precis gått ur tiden.

Lores resa genom Tyskland är också en inre sådan men hennes transport till vuxen kvinna ger inte riktigt de resultat man väntar sig. Dessutom svävar hennes gryende sexualitet ständigt mellan raderna, Cate Shortland behandlar den nästan som ett orosmoment. Hotet om sexuellt våld och Lores egna vilja att bli berörd dansar sida vid sida på ett sätt som gör det svårt att slappna av och frestar ständigt på nerverna.

Bildspråket är vackert poetiskt. Tankarna går till mer fantasifulla verk, som fjolårets ”Beasts of the Southern Wild”, men utan samma naivitet, och med facit på hand blir det valda filmspråket långt mer sorgset.

Scener där karaktärerna tvättar sig återkommer filmen igenom. Smutsen och den namnlösa skulden – den som aldrig fokuseras – verkar i stället fastetsade i den fysiska kroppen. Det är den osynliga historien, den dolda meningen, som är berättelsens kärna.

Cate Shortland berättar en personlig historia, hennes mans tysk-judiska familj tvingades lämna Tyskland 1936. Med detta i vetskap blir Shortlands skildring av nazisterna och deras barn djupt imponerande. Hon visar på en humanism som får ses som filmens största triumf. Där hittar jag också den låga som behövs, det ljus i allt detta mörker som ändå visar att vi kanske inte är ondskefulla, att vi inte är predestinerade att upprepa historiens grymheter. Trots, eller kanske på grund av, de sista scenernas isande insikter.

Text: Robert Warrebäck

 

<iframe width=”560″ height=”315″ src=”http://www.youtube.com/embed/MQu8dMec-jU” frameborder=”0″ allowfullscreen></iframe>