Kris på moment – viktig pjäs som blir långrandig

Skribent:

kris_moment

Kris
Moment: teater
Premiär den 23 februari 2013
Regi: Andreas Boonstra
Producent: Anna Stigert

Det här är recensionen jag inte vill skriva. Åsiktsmässigt kritiserar ”Kris” allting som jag också kritiserar. Pjäsen står för allting som jag också står för. Allting som jag också tror på. Och drömmer om. Och längtar efter…

Ramberättelsen i dramat är att Pappa (Göran Thorell) kommer hem från jobbet, han driver en egen firma som nuförtiden knappt går runt längre. Han är trött efter dagen, frugan behövde stanna över ikväll och han slözappar framför TV:n. Efter en stund knackar hans dotters gamla pojkvän, Peter, på dörren. Peter (Anders Berg) sitter i Kommunfullmäktige för det rasistiska partiet och letar namnunderskrifter på en protestlista för byggandet av ett asylboende i det närliggande området ”Barnens by”. Pappan bjuder in Peter på middag – en middag som sedan eskalerar till en kalasfylla där Peter ligger på golvet och gråter.

Men. Det är endast ramberättelsen. Däremellan får vi se ett tvinslag från ett svenskt samhälle i södra Sverige där invånarna stenat en somalisk kvinna, vi får se rasismens framväxt i Grekland under partiet ”Gyllene Gryningen”, vi förflyttas till Bullerbyn där Bullerbypojken blir ihop med Bullerbyflickan, som får barn som blir ihop med grannens barn som får barn och blir ihop med grannens barn och så vidare i evinnerlighet och där alla är lyckliga och glada och ingen blir upprörd över ord som ”negerboll” eller ”kinapuff”. Vi får sedan följa med på jobbmässan ”Future Jobs” där vi ska lära oss att ”första intryck” och ”attraktionsvärde” är svaret på arbetslöshet och att vilja är första steget på en resa mot att vara. Och i slutet möter vi Sigmund Freud som pratar om projektion och reaktionsbildning, om identitetssökande rasism och om det djupa reflekterande resonemanget som dött i jakten på en quick fix. Och under tiden sjungs det, spelas och duschas rekvisita.

Puh. Ja, det är så man känner efter tre timmar. Det är mycket. Och det är tungt. Och väldigt långrandigt ibland men också, självklart, väldigt viktigt. Skådespelet är högst mediokert, sången är många gånger otroligt falsk och jag önskar så innerligt att pjäsen hade kunnat kortas ner till i alla fall kanske två timmar och inte tre, så att allt det där som är så himla bra och viktigt och medvetandegörande hade kunnat få vara det som skiner igenom och inte min längtan efter skämskudden där hemma.

Medverkande:
Göran Thorell
Linda Källgren
Josefin Ankarberg
Anders Berg
Joel Dannerup

Foto: Moment

Text: Anna Turell

26 februari, 2013

Det här inlägget har Inga kommentarer.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>