SWAN LAKE
KOREOGRAFI Ahn Soo-Young
REGI Kim Hyoung-Nam
DANSARE Ahn Soo-young, Lee Hyun-Bum, Choi Byeong-Hun, Jo Ju-Yeon, Ryu Dong-Hyun
MUSIK Tchaikovsky, Typhoon A
FOTO: Sang Yun Park
BODY CONERTO & ROSE
KOREOGRAFI Sungsoo Ahn
DANSARE Juhee Lee, Sooin Park, Soyoung Choi, Boram Kim, Kungmin Jang
MUSIK Club mix av Kyungmin Jan OST från ”Mission Impossible”, Take Five”, Sing Sing Sing”
FOTO Yi dohee, Do Hee Lee
Dansens Hus, Stockholm, 19 februari 2013
Sungsoo Ahns Body Concerto öppnar kvällen där vi direkt och ohämmat slungas in i ett filmiskt och suggestivt discotek, där technomusiken pumpar ut ur högtalarna, lika hypnotiskt som det täta koreografin pulserar ut ur dansarnas kroppar. Till en början i alla fall. Kontrasterna mellan den hårda klubbmusiken och det mjuka, men distinkta rörelsespråket skapar stringens och genomgående spänning på golvet. Så det är lite förvånande och helt onödigt, när det plötsligt klipps in Mission Impossible-musik och dansarna börjar mima pistoler med händerna och leka agent. Det blir bara fånigt och framför allt avbryts flödet. Som dom inte riktigt hittar tillbaka till efter det barnsliga inslaget.
Att ta sig Svansjön, med dess musik och story, är ett stort åtagande och med det tillkommer ett ansvar. Ahn Soo Youngs tolkning, som integrerar modern dans med street, landar helt fel. För det första fylls inte vare sig den musikaliska eller koreografiska kostymen på långa vägar. Idéer finns det gott om, men här saknas utförandet och elegansen. Det liknar snarare en skolföreställning, med spexliknande, sexistisk s.k. humor som slutade vara rolig någon gång på 90-talet. Koreografin är tafatt och lam. Streetelementen känns förlegade och helt utan spänning. Det blir i slutändan bara trist och oinspirerande.
Kvällens sista akt står Sungsoo Ahn för och även han har i sitt andra av kvällens verk tagit sig an ett stycke musik, Stravinskijs Våroffer, som medför ett monstruöst ansvar. Men han lyckas definitivt mycket bättre än sin landsman Ahn Soo Young, även om han inte lyckas ta hem det hela vägen. Hans Rose vibrerar av liv, lust och här lystrar hans begåvade danskvintett till, av den distinkta och stundtals lekfulla koreografin. Dock tar musiken till slut över, för att helt bemästra stycket, vilket inte är bra. Detta leder till att dansen till slut bara får en biroll och jag lämnas med en känsla av tomhet och av att vara otillfredsställd.
Text: Tommi Salmela