Efter revolutionen
Betyg: 4
Premiär: 22 februari
En dag under maj månad för två år sedan befann jag mig i närheten av Sergels torg. Just denna dag råkade torget vara fullt av ungdomar. De tycktes vara mellan 13 och 15 år och verkade ha samlats för att demonstrera. Torget var formligen proppfullt av unga, beslutsamma demonstranter. Demonstrationen tycktes inte vara särskilt välorganiserad, men vad gjorde det? Det var ju helt fantastiskt att bevittna att våra ungdomar idag faktiskt verkade engagera sig! Jag funderade över vad det kunde vara de demonstrerade emot? Var det kanske den ständigt växande ungdomsarbetlösheten? Alliansens utsugning av välfärdsamhället? Eller kunde det handla om de ökade klyftorna mellan förorterna och innerstan? Det visade sig att de demonstrerade för att Justin Bieber skulle komma och spela i Sverige.
Efter revolutionen utspelar sig i en stad nära Paris och bygger delvis på sanna händelser. Handlingen tar sin plats år 1971 och i dess centrum står en grupp ungdomar. Inspirerade av den tidens politiska anda kämpar dem mot vad dem anser det fascistoida polissamhället, mot den oförstående vuxenvärlden och för en revolution inspirerad av tidens politiska strömningar. Det talas ideologier, trycks upplysande tidningar och pamfletter samt utförs politiska aktioner, ibland fredliga och ibland mycket våldsamma.
I filmens centrum står Gilles, en 18årig pojke som befinner sig i slutet av sin ungdom, blickandes med skräckblandad fascination mot en vuxenvärld han ofrånkomligen snart blir en del av. Gilles berörs av orättvisorna i samhället och försöker hitta ett sätt att konfrontera dem. Å ena sidan är han orädd och handlingskraftig vilket lämpar sig väl för politiska aktioner. Å andra sidan är han estetiskt bevandrad, skicklig på att måla och benägen att lära sig filmskapandets konst. Vänner och kärleksintressen har också en avgörande roll angående vilka livsavgörande beslut han ställs inför.
Denna film kommer nog att bli ihågkommen mycket på grund av miljön som ungdomarna befinner sig i, såväl den politiska som den faktiska. Detta är inte så konstigt då skildringen av 70-talsestetiken är otroligt intressant och autentisk. Allt från kostym, foto, musik och omgivning är fullkomligt mästerligt. Visserligen är detta intressant och väl utfört, men i grund och botten är filmen främst en ungdomsskildring, och som sådan är den fullkomligt briljant. De politiska strömningarna som ungdomarna dras in i skulle kunna vara vilka som helst var som helt på jorden i vilken tid som helst. Och ungdomarna agerar i sin entusiasm precis som vilka ungdomar som helst skulle göra: Tjusade, beslutsamma, ibland klokt och ibland dumt. Deras agernade får ibland ödesdigra konsekvenser och ibland inga alls. Ingen karma, bara rysk roulett. Precis som det är.
De vuxna betraktar ungdomarnas politiska engagemang utan förståelse. Och ungdomarna betraktar de vuxna som idioter som inte fattar någonting. Denna konflikt öppnar för en viktig fråga som filmen på ett mycket listigt sätt närmar sig. Samhället är uppbyggt på så vis att ungdomar redan i tonåren förväntas fatta beslut som kommer att påverka dem resten av deras liv. Självfallet kommer de unga då de fostras till ett sådant beslutsfattande även att fatta beslut som de vuxna inte kan ställa sig bakom. De kommer anse att ungdomarna är omogna, uppstudsiga och ansvarslösa. Men har inte samhället som de vuxna står bakom och försvarar störst skuld i det hela? Om samhället drillar barnen till att i tidig ålder fatta egna beslut och egna prioriteringar, hur kan de då fördöma ungdomar när egna beslut fattas och egna prioriteringar görs.
Dessa aspekter av filmen är dock enbart inramningen medan kärnan till och med är intressantare. Filmens centrala beröringspunkt ligger i ungdomsskildringen. Det fanns något visst i att befinna sig i gränslandet mellan att vara ung och vuxen. Tiden då man kunde ge sig av med sina vänner någonstans där inga föräldrar någonsin kunde hitta en. Tiden då man fortfarande hade en naivt romantiserad bild av kärlek och kunde tillbringa timmar med att måla porträtt av sin älskade då verbala tillkännagivanden var för futtiga. Tiden då det kändes som att framtiden låg framför ens fötter, som att livet skulle bli fantastiskt och att man aldrig skulle hamna i samma ekorrhjul som de idiotiska vuxna. Filmen skildrar denna känsla på ett sådant sant och gripande sätt att jag känner mig närmast patetisk när jag försöker återge det. Jag hoppas verkligen inte att Efter revolutionen kommer att framstå som något så banalt som en skildring av en tidsperiod. Filmen är en skildring av ett tidlöst tillstånd, nästan i klass med Stephen Kings ”Stand by me” och Hjalmar Söderbergs ”Förvillelser”.
När visningen är över och jag sitter på tunnelbanan på väg hem märker jag att filmen gjorde mig deprimerad. Inte för att den på något sätt var dålig, tvärtom. Skildringen av ungdomens tid är så stark att jag blir kusligt medveten om var jag befinner mig nu. Och vad jag blivit. Jag tänker tillbaka på demonstrationen vid Sergels torg för två år sedan. När demonstranternas agenda uppenbarade sig suckade jag och skakade på huvudet åt de ungas prioriteringar idag. Jag sade till mig själv att jag tyckte att de var idioter. Att det minsann var bättre förr. Nu tänker jag att jag inte vet någonting om dagens ungdom. Att jag inte har någon rätt i världen att döma dem eller deras prioriteringar. Att jag blivit en idiotisk vuxen.
Text: Franz Ung