Norrbottens Järn lät som förr fast bättre och minst lika viktiga

Skribent:

När Södra Teatern bjuder in till nostalgi och proggafton sker det i skymundan och med den sämsta logistik jag upplevt på länge. Ca 200 förväntansfulla medelålders bänkade sig på Södrans stora salong för att avnjuta ett av, 1970-talets bästa rockorkestrar, Norrbottens Järn. Inte sedan 1975 har gänget från Luleå spelat i Stockholm, med andra ord, det kunde varit bäddat för en av proggmusikens största comebacker på länge.

Att jag kände till torsdagskvällens konsert berodde inte på Södra Teatern, utan på facebookvänner som berättade att de skulle spela.
Dessutom låter arrangörerna, Vera Vinter en otroligt duktig och annorlunda vis- och balladsångerskas konsert löpa parallellt. Vera är tjejen från Lappträsk som gjort succé med sin speciella röst och starka texter. Att lägga Vera parallellt med Norrbottens Järn, är inte bara klantigt utan också ofint, mot två var och en för sig bra artister.

När Gun Hemström hade sin visafton i början av november hade arrangörerna lagt Ale Möllers konsert samtidigt.

Inte samma publik, säger den som tycker jag gnäller. Jo tyvärr så är det nog så att publiken här är i stort sett densamma.

Låt mig nu återgå till ”Norrbottens Järn”, som fortfarande kan ranka sig som av proggtidens bästa band. 2003 startade Ted Ström, sonen från Norrland det band som skulle få en otrolig genomslagskraft inom den progressiva musik- och kulturrörelsen. Några år före hade det varit gruvstrejker i Norrland och Norrbottensteatern där Ted Ström jobbade, följde den radikala linjen och blev en stark röst i kampen för bättre villkor och löner i de norrländska gruvorna.

Förslaget till bandet kom från regissören Kjell Sundvall och Ted satte sedan samman det som under några år blev ”Norrbottens Järn”.

När de spelade nu i Stockholm, har det gått 37 år sedan de spelade på Konserthuset 1975, en alternativ schlagerfestival, där de var en del av Anton Svedbergs Svängjäng, ett sjuttiotal proggspelande personer från Luleå och trakterna däromkring.

Norrbottens Järn gjorde bara två album, varav Ted Ström inte var med på den andra. Gänget splittrades och Ted Ström skrev texter och musik, bland annat ”En vintersaga” som Monica Törnell spelade in och gick rakt in i svenska folkets hjärtan. Därtill har han skrivit merparten av filmmusiken till Lars Molins filmer.

Herrarna i NJ är lite äldre och gråare, men den musikaliska själen finns kvar och Marie Rosén är en absolut säker röst som inte gruppen skulle klara sig utan. Låtarna ”Jag och du” och ”Samma vindar, samma dofter” gav samma rysningar idag som då. Marie Rosén fyllde 60 förra året, men som någon kommenterade hon såg ut som i går.

Ted Ström har liksom Marie valt att bosätta sig utanför Norrbotten. Ted i Nora och Marie i Stockholm.
– Det är kul att spela igen, sa Ted, texterna i våra låtar känns mer aktuella idag än när vi gjorde dem. Det verkar ha hänt väldigt lite under de här åren. Det verkar som tiden gått bakåt.

Ni som bokat för helgens resa ”Svenska Höjdare” kan glädja er med att Norrbottens Järn är ett av gängen som spelar, liksom Nationalteatern, Sanna Carlstedt, Rolf Wikström.

Om man får önska något när det gäller Södra Teatern skulle det vara att låta ”Norrbottens Järn” spela en varm sommarkväll på Terrassen. Jag är övertygad om att det skulle vara fullt och lite till och alla skulle vi följa med i refrängerna.

Text: Anne Skåner

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

16 november, 2012

Det här inlägget har 1 kommentar.

  1. Maria Rosén skriver:

    Tack för fina vitsord, fast jag heter Maria med a på slutet. Ted, som var från Stockholm hade kommit upp till Luleå för att jobba på Norrbottensteatern. Han bildade NJ 1974, har jag bestämt för mig. //Vänliga hälsningar från Maria Rosén

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *