K.KVARNTSTRÖM & CO
Come Back (To Me)
Dansens Hus, Stockholm, 1-2 november 2012
Koreografi: Kenneth Kvarnström
Dansare: Cilla Olsen, Kenneth Bruun Carlson, Janne Marja-Aho
Musiker: Ola Hjelmberg, Jonas Nordberg
Scenografi, ljusdesign, foto: Jens Sethzman
– Har inte vi setts förut? Är frågan jag ställer till Come back (to me) när vi möttes på Dansens Hus i går kväll. Nu är det några år sen, men har vi inte setts förut? Det är något bekant över den där karga svärtan och den upprepande rytmiseringen i loop efter loop efter loop. Med dina vackra kristaller till dansare som porlar likt dyr skumpa i gommen. Jag känner igen det kalla, stiliserade formspråket och den där delvis avsaknaden av personlighet. Jag känner igen dina förtjusande knorrar som stundom ploppar upp, distinkta höfter, varma svepande lemmar och de sträva start-och-stoppen. Pauserna. Stillheten.
Och jag kommenterar hur värdiga dina steg och impulser fortfarande är, trots att din skapare återanvänt dom så många gånger, att det gränsar till förutsägbart. Men också att han i den fantastiska duetten med Bruun Carlson och Marja-Aho, väver in en uppfriskande punkkänsla. Läckert accentuerat av Ola Hjelmbergs gitarr som manglats genom elektroniska loopar.
Come back (to me), du klär i subtil punksplitter. Men ja, du känns så bekant att jag blir inte direkt överraskad. Jag blir snarare besviken.
Men sen hejdar jag mig. För jag känner inte igen rösterna. Orden. Klara, sakliga och i stunden de lämnar din mun, osammanhängande, men i sitt stora sammanhang det avbrottet du, Come back (to me), faktiskt vinner på. Ett grepp som din skapare, Kvarnström, borde tagit vara på mer. Den lilla touchen ger dig tillbaka en lyster, personlighet och framför allt visar det mig att du utvecklats. Dessutom helt otippat börjar du sjunga mitt upp i allt, i vackra Amarilli mia bella, där bedårande Janne Marja-Aho blir din ljusa, sköra stämma. På något märkligt sätt, är det det punkigaste på hela aftonen.
Det vackraste du har att erbjuda på denna fredagskväll är när du bjuder in din barocka kusin med hjälp av Jonas Nordbergs flinka fingrar på vackra stränginstrument, från vad som känns som en svunnen tid. Plötsligt andas du som med ny luft, så ljuvligt, så känsligt och den magnifika avslutningen i den ljussatta katedralen, är sällsynt vacker och alltför kort. Där får du en nerv och en skärpa som i den övrigt så bekanta och förutsägbara kvällen känns uppfriskande.
Text: Tommi Salmela