AKADEMIN
Dansens Hus, Stockholm, 19-20 oktober
Koreografi och text: Gunilla Heilborn i samarbete med dansarna
Dansare: Ludvig Daae, Zoë Poluch, Kristiina Viiala, Johan Thelander.
Visuellt ansvariga: wiklundwiklund
Musik & text: Kim Hiorthoy
Ljus: Miriam Helleday
Produktion: Emma Astbury
Foto: Fredrik Daniel Bruno
På Akademin träffas man för att prata. Det i ett rum med en randig heltäckningsmatta och romerska pelare, som för att påminna oss om historiens vingslag. Typ. Och prata, det kan dom, våra fyra dansare. Här pratas det om måttfullhet, användbarhet, stjärntecken plus en del annat. Och ibland dansas det lite också, som när kvartetten ställer sig på led och till synes verkar freestyla. Charmigt och förgängligt.
Men det är i samtalen som verket har sin styrka och nav. Där blir också dansarnas icke-agerande en lysande komponent, för torrheten är sannerligen ett signum i sammanhanget. Men där sakligheten har sin plats i samtalen, blir dansen ofta i detta uttryck, bara något dansarna markerar. Trötta stegsekvenser, ibland med stringens av humor. Visst, jag förstår att koreografin lämnats så öppen, men det blir bara… lamt.
Jag blir förvirrad. Jag kan inte bestämma mig om jag ska bli förförd eller förbannad, vilket resulterar i att jag istället bara blir förvirrad. För å ena sidan har vi den där sammanbitna stilen som Heilborn utvecklat och finslipat på svenska och utländska scener, med dansare, skådespelare och sångare. Och den är hennes egen, det kan ingen säga något annat om. Det är lakoniskt och så torrt, så torrt, att Maija Hirvanens gästspel tidigare i höstas med Our social democratic bodies, nästan känns som ett glittrande shownummer i jämförelse. Men å andra sidan ekar det väldigt tomt mellan de romerska pelarna, det torra och fåordiga gränsar alltmer till intetsägande och det Heilborn i slutändan byggt liknar allt mer och mer ett stilrent och småtrist luftslott.
Så jag stannar vid förvirring.
Text: Tommi Salmela
