Gengångare & Zombies
Intiman, Malmö Stadsteater
Regi: Rikard Lekander
Premiär 29 september 2012
1968 skapade George A. Romero den moderna odödingen, zombien, med filmen Night of the Living Dead. Han satte upp reglerna för hur dessa ruttnande lik som kommit tillbaka från graven skulle porträtteras i fiktionen. För att döda dem var man tvungen att krossa skallen på dem och deras karaktäristiska stapplande gångstil och tomma blickar blev ikonisk. Deras föda var människokött.
Night of the Living Dead var också filmen som öppnade regissören Rikard Lekanders ögon för genren. En kärlek som bara eskalerade med filmer som Dawn-, Day- Island, City -, Return – of the Dead.
Med Gengångare och Zombies inställer han sig därmed i ledet av senare års hybrider mellan litterära klassiker och b-filmsmonster. Trenden som startades med Pride and Predjudice and Zombies av Seth Grahame-Smith.
Henrik Ibsens Gengångare bespottades när den publicerades 1881, mest eftersom den tog upp tabubelagda ämnen som syfilis och utomäktenskapliga barn. Man skulle kunna dra paralleller till Night of The Living Dead som även den utlöste smärre moralpanik i det konservativa USA som stod på randen till reformer och höll kvar i gamla värden så gott det gick.
Handlingen är till en början lika originalet (förutom den drömska öppningsscenen involverande fisk, blod och en hummande flickröst). Fru Helene Alving (Ann Petrén) lever på sin gård med sin nyss hemkomne konstnärsson Osvald (Henrik Svalander) och tjänsteflickan Regine (Agnes Forstenberg).
Något står dock inte rätt till och snart får vi veta att det under ytan döljer sig mörka familjehemligheter och djup skam.Samtidigt så nämns det något om ett experiment, men bara i förbifarten. Är det så att den avlidne Herr Alving i slutet av sitt liv försökte att framkalla evigt liv med misslyckades? Och varför sår det en alldeles för stor yxa jämte spisen? Man har smidigt vävt in de övernaturliga elementen i den gråa artonhundratalspjäsen och att man i första akten inte ser skymten av en odöd vaggar in en i ett falsk lugn.
För blod och död är det mycket av i akt två. Skräckfilmens visuella tradition med skuggor, kött och eld dras till sin spets. Man grillar zombiehuvuden i vedspisar och barnhem sprängs. Allting i överflöd som är så fantastiskt att man bara sitter och gapar mellan de spasmodiska, skrämda hoppen i teaterstolen.
Liksom i varje zombiefilm kommer karaktärernas dolda sidor fram när de blir pressade. Här utvecklas mor- och sonrelationen på ett raffinerat sätt då man barrikaderat sig i huset med bara två skott kvar i revolvern. Här blir det som tydligast att Zombien inte bara är en rolig detalj utan hjälper pjäsen att säga det den vill, att avslöja och blotta karaktärerna.
Ann Petren är lysande i rollen som den fårade och cyniska Helene Alving och sonen Henrik Svalander som Osvald skapar ett perfekt lite naivt men godtroget porträtt av en vilsen ung man ovetandes om världens grymheter. Pastor Mander spelad av Peter järn är också intressant, skenhelig och moralpanisk. Hela ensemblen är förövrigt fantastik.
Det som förvånar mig mest är mängden humor som man lyckas få in utan att det blir på något sätt farsartat. Svart situationskomik som skojar med det absurda och makabra i ett det bor en man som r död och lever på fiskblod under golvluckan som endast kunde tämjas med en köttkniv i pannloben.
Jag ser inget att klaga utom möjligtvis en sak, Dödingarna är lite för snabba. För att citera Romero: ”They can´t run, they are dead”.
Text: Truls Mårtensson
Medverkander: Ann Petrén, Henrik Vikander, Peter Järn, Göran Dyrssen