Our Social Democratic Bodies
Koreografi, regi: Maija Hirvanen
Musik: Lauri Wuolio, The Ruts
Dansare: Satu Herrala, Anna Mustonen, Miikka Tuominen
Kostym: Jouko Korkeasaari, Ville Häkkinen
Foto: Aada Niilola
Dansens Hus, Stockholm
Som andra generationens invandrare och 70-talist har jag upplevt den värld koreografen Maija Hirvanen presenterar, om inte på första, så i alla fall på andra parkett. Sen behöver du förmodligen inte vara varken finne, 70-talist eller ens socialdemokrat för att roas av finurligheterna och den snustorra humorn som vi översköljs med. Men glöm inte att ta på dig dina performanceglasögon!
Hirvanen har grävt igenom det finska socialdemokratiska välfärdssamhället med Marimekko, fika med ”pulla” (bulle), kriget och den ständiga jämförelsen med svenskarna, bara för att nämna några få pikanta ämnen. Allting berättas rakt upp och ner, egentligen helt utan krusiduller, så där härligt kargt. Eller ja, lite krusiduller får vi ändå. För stycket öppnas med att de tre dansarna, gör en uppvisning med gymnastikband, som jag vid min Gud, hoppas och tror är totalironisk. Hur som haver, småbriljant.
Och om du någonsin undrat hur du dansar bort kriget, får du svar på det i Our social democratic bodies.
Efter det får vi åka på en händelserik resa genom Finlands historia och nutid, allt genom ett smart performancefilter. För det är intelligent och ibland bränner det till, det skrattas högt, känns igen i de samspelta och bokstavligt talat kollektiva bitarna av föreställningen. Det är då det är som bäst. Trions icke-uttryck tillåter oss att själva uppleva det dom pratar om, vilket förhöjer och förnöjer.
Men när verket bryts upp, såsom i ett punkinferno mot slutet av föreställningen och även när vissa solopartierna tar vid, tappar verket fart. Inte kanske bosktavligen, snarare att det hamnar farligt en formlös lekstuga, där Hirvanen dock lyckas hålla strama ramar, men flera av de s.k. danspartierna hade kunnat stryka på foten. Ta bort dansbitarna och jag hade inte saknat dom.
Med det sagt, är finalen fin när trion väljer att dansa bort kriget, på ett ljuvligt glädjelöst och torrt sätt, som helt klart sammanfattar uttrycket finsk ironi.
Text: Tommi Salmela
