Teater: Teater De Vill
Manus: Johan Bössman, Robert Jelinek
Regi: Johan Bössman
Skådespelare: Tobias Andersson, Camilla Eriksson och Jonas Franksson
Ungdomsteater blir lätt en alltför förutsebar historia. Uppsättningen av ämnen som ungdomarna kan anses vara intresserade av är tämligen begränsad, och rör sig ofta inte i så mycket bredare omfång än en sedvanlig tonårstidningar. Det är finnar, penisstorlek, homosexualitet och drömmen om den där killen eller tjejen som tycks vara så svår att få kontakt med. Det är en historia som bara är delvis sann i Teater De Vills uppsättning av Teater På Väg.
Ett teatersällskap ska sätta upp sin pjäs på ett gäng skolor i Sverige. Starkt pådrivna av Camilla Erikssons teaterchef förverkligar alla vardera en dröm, alltmedan de bekämpar sina demoner. Jonas Frankssons rullstolsbundne karaktär kämpar med sitt självförtroende. Tobias Anderssons Teaterhögskole-utbildade skådespelare är bitter och besviken, men hoppas fortfarande på det stora genombrottet. Kanske blir det dagens föreställning, som för att fylla platserna får besök av mellanstadieelever, till skådespelarnas stora förtret. När man spelar för högstadieelever kan man åtminstone låtsas att de är vuxna.
Ett par av teaterhistoriens största verk är metateater – det handlar om själva teatern, snarare om livet utanför. Praktexempel är Det Allra Viktigaste som gick på Stockkholms Stadsteater för ett par år sedan, och Shakespeares En Midsommarnattsdröm. Med Teater På Väg av Johan Bössman och Robert Jelinek har valt samma grepp för att fånga teaterovana skolelever.
Varje ämne som de tre skådespelarna, som alla är på väg på mer än ett sätt, är som tagna direkt ur en verktygslåda för ungdomsteater. Men formen är okonventionell, och fungerar uppenbarligen utmärkt på den unga publiken (och på en något äldre recensent).
Den enda invändningen kommer också mot den verktygslåda som all ungdomsteater rotar så frenetiskt i. Varför ska en föreställning som är så välskriven – med många smarta vändningar och intelligenta konstruktioner där formen kommenterar innehållet – framföras som om man skulle väcka stenar till liv?
Det är inget egentligt fel på vare sig regi eller skådespeleri, givet hur det brukar se ut på scenen när teatern riktar sig till ungdomar. Istället handlar det mer om genrens oförmåga att ta sin publik på allvar. Som ung använder man ofta starka och onyanserade känslouttryck, men därmed inte sagt att det subtila inte kan nå fram.