Medans vi faller
Text: Sebastian Stakset, L G Carmona.
Regi: Ulf Stenberg, Emil Rosén.
Teater Fryshuset på Fri scen, Stockholms stadsteater
Medv: Sebastian Stakset, Alejandra Goic
Vem bär skulden och vad är orsaken! Frågan väcks i Sebastian Staksets starka pjäs ”Medans vi faller”. En självbiografi ur ett ungt liv, som knappt börjat, en pjäs med ilska o frustration. En arg man, en ung man. Det finns många arga unga män och många sorgsna flickor. I Sebastian Staksets ”Medans vi faller” finns all den ilska och sorg som många unga män och pojkar i förorterna bär på. Dock utan att verbalt eller på det sättet som Sebbe kunna ge uttryck för det och vända våldet till ord och verbal konst.
Som åskådare blir det många verbala knytnävar att värja sig emot, hatet, föraktet för den vanliga människan, polisen (aina) myndigheterna och det utanförskap som allt mer präglar yngre människor som växer upp i miljöer där hoppet för länge sedan lämnat plats för vanmakt.
Det är vanmakt som Sebbe talar om, vanmakten och bristen på möjlighet att förändra i det valet blir det gatumattematik där bollar av kokain blir kapital jämförbart med börshandelns avance på insatt kapital. Där våldet mot det vanliga och pistolhot mot väktare jämförs med döda kamrater inga över 25 i Sebbes liv.
Ensamma förortsmammor (blattemorsor) som har två lågavlönade jobb men ändå inte får vardagen att gå ihop och allra minst hinna med sina barn.
Hur skall de barnen ha en chans, ställer Sebbe frågan riktad mot publiken dock utan att ge oss svaret.
Sebbe redogör för ett liv vi vet väldigt lite om på förorternas blandning av invandrarspråk o svenska. Det är en form av rapp-monolog, men vi fängslas och dras med och hittar inte heller svaren på alla frågorna. Sebbe ger sparkar åt politiken, Alliansen, Reinfeldt eller socialdemokratin. Det är samma skitpolitiker, socialdemokraterna bygge gettona i Rinkeby, Tensta och på andra ställen och Alliansen har förvaltat arvet.
I publiken sa någon att ”Medans vi faller” urskuldar brottet och det kriminella livet, skapar alibi för rätten att leva så. Ja kanske men jag tror inte Sebbe eller hans döda flickvän Jasmine (gestaltad av Alejandra Goic) är tänkt som en ursäkt utan mer för att ge oss och er som styr frågan om hur kan vi förhindra att vi får fler arga unga och farliga män, fler unga flickor som finner sitt liv så värdelöst att sista heroinsilen ger de vita vingar som behövs för att fly och aldrig återvända.
Alejandra Goic ger en lågmäld och inåtvänd bild av träsket i Sebbes värld, troligen också så som många av flickorna lever och känner i skuggan av de män som också förser dem med varorna. Fd flickvännen har ett liv som omhändertagen sedan två-årsålder, våldtagen och förnedrad inte bara av männen som köpte hennes kropp utan också av det samhälle som skulle bli hennes ställföreträdande föräldrar.
Sebbe överlevde i kraft av sin ilska men också för att han tröttnade inte orkade. Han hade stöd inte av SAMHÄLLET utan av andra krafter som trodde på honom. Socialtjänsten tyckte det var tråkigt att Sebbe knarkade men någon vård eller behandling kunde han inte ges. Istället lånade familjen ihop de pengar som behövdes för han skulle kunna åka på behandlingshem.
Men Sebbe överlevde också för att han har en artistisk och konstnärlig talang som kan bli ett betydligt starkare och mer effektivt vapen än pistoler och kulsprutor. Jag skulle önska att Moderaterna såg pjäsen och sedan funderade över sitt nya förslag att förbjuda barn- och ungdomar att välja estestiska program i gymnasiet, att dra ner på kulturen i skolan och framför allt utövandet av kultur i skolan.
Vi kanske skulle få färre arga unga män i förorterna och färre flickor som letar tröst i att dö om politikerna verkligen förstod att varje människa bär på en unik möjlighet, har något att ge som sedan kan lägga grunden till det politiken vill ytterst bli en medborgare.
PS Pjäsen är slutsåld men det arbetas nu för att kunna ge extra föreställningar.
Text: Anne Skåner