Cosmopolis
Betyg: 2
Svensk biopremiär: 7 september
Det är inte konstigt att ”Cosmopolis” lyckats nästla sig in i tävlingskategorin på årets Cannes-festival. Den besitter många goda kvalitéer: den är suggestiv, mörk och gåtfull och innehåller dessutom en spännande analys av det samtida kapitalistiska systemet. David Cronenberg har en intressant vision bakom filmen men tyvärr lever den inte upp till sin fulla potential.
Robert Pattinson spelar Eric Packer, en slug och cynisk 28-årig miljardär som skaffat sig en förmögenhet på aktiemarknaden i Wall Street-distriktet. Han kliver in i en av de vita limousinerna uppradade längs gatan på Manhattan med ett mål: att få en hårklippning av faderns gamla barberare på andra sidan staden. Under en dag, från gryning till skymning, genomgår Eric sin dagliga hälsokontroll, välkomnar besökare in i bilen en efter en och mättar sina sadomasochistiska begär med olika sexpartners. Smutsen tränger fram genom den polerade ytan när bilen rullar längre och längre ifrån de finare kvarteren och närmar sig slummen. Det sätter igång ett självdestruktivt beteende som leder till undergång. Hotad och föraktad skyddar han sig från misären på andra sidan glasrutan och bevakar det finansiella kaoset och de pågående upploppen via högteknologiska tv-skärmar.
Det blir ledsamt med det plågsamma tempot och ofta exkluderande och obegripligt med ett manus som bygger på metaforer och abstrakta yttringar. Pattinsons insats är svårbedömd då hans uppsyn för det mesta är likgiltig och endast uppvisar någon slags emotion i en scen när han får besked om att favoritrapparen(vars musik spelas i en av hans två hissar) dött. Men karaktären är onekligen en reinkarnerad Patrick Bateman, en antihjälte med hedonistisk livsåskådning som
begår minst fem av de sju dödssynderna.
”Cosmopolis” är baserad på en roman av Don DeLillos och är högaktuell i ett skede av Occupy Wall Street-protester, när världsekonomin är i kris och de sociala skillnaderna ökar. Den är lite av en vattendelare som antingen kommer fascinera med sitt Matrix-inspirerade skådespeleri och sina filosofiska undertoner eller väcka avsky för sina övertydliga pekpinnar och distanserade stil. Jag kan inte riktigt sätta fingret på det men känner mig mest vilsen i denna cosmopoliska värld.
Text: Victoria Machmudov